Stor överraskning

Idag satt jag med en kollega och jämförde stunder i livet där vi drabbats av stor överraskning.
Mitt bidrag var dagsfärskt. Jag cyklade i godan ro till jobbet imorse när jag blev omkörd av några mopedistmarodörer. Det var två ynglingar på samma moppe som fräste så tätt förbi mig att de nästan tog med sig tråden i sömmen på utsidan av mina jeansben. Jag blängde elakt efter dem och tänkte rackarns snorungar att vara ute tidigt och skrämma hederligt folk på cykel. Detta såg de emellertid inte eftersom ingen av dem valde att titta i backspeglarna.

Mitt i blängandet gjorde jag plötsligt en paus, eftersom jag tyckte att jag kände igen den ena hjälmen. Det visade sig att det var min lilla fina mc-hjälm som just farit förbi. Ungefär i det tidshäradet höjde passageraren ena armen i en nonchalant hälsning. Ingen vände sig dock om, ingen log kärleksfullt mot mig, ingenting.

Jag utgår ifrån att den som satt bakpå, iklädd min hjälm, var min dotter. Slutsatsen kom eftersom jag nyss mött sonen, på väg åt motsatt håll på vanlig cykel. Att hon åkte moppe kändes lite överraskande. Att min hjälm var inblandad var också överraskande. Men det som överraskade mig på riktigt, var att lyckan över att möta mig i arla morgonstund inte varit större.

Jag har knappt kommit över detta ännu.

Kollegan kontrade då med att berätta om när hon vid ett tillfälle i förfluten tid varit ute och kört sin ägandes bil. Fordonet hade många både år och mil på nacken och hostade och hackade ständigt, fast på olika vis från gång till gång, och det var ofta ett sant äventyr att vara ute på bilfärd eftersom man aldrig riktigt visste hur den skulle gå sönder, bara att den sannolikt skulle göra det.

Rätt som det var noterade väninnan plötsligt att hon just blivit omkörd av ett ensamt bildäck som, inte helt förvånande, hade betydligt högre hastighet än vad hon och hennes bil kunde uppnå. Denna lustighet skulle hon precis börja fnissa förtjust åt, då hon noterade ett både hon och bilen liksom lutade snett baktill. Strax därefter befann hon sig en bra bit ute på åkern bredvid vägen.

Det var hennes däck som försvunnit i solnedgången.

Hon var mycket överraskad.

Efter att ha kallat in en oberoende part, så kom vi fram till att hennes överraskning nog varit störst. Jag måste erkänna att jag nog på något sätt, varit förberedd på att inte mötas av jubel och glädjetårar varje gång jag möter mina barn på bygden.

Men skall det fortsätta så här så blir jag snart överraskad de gånger jag gör det. Möts av jubel och glädjetårar, alltså. Kanske hade jag blivit det redan idag, faktiskt. Om jag skall vara ärlig...