Bister vinterkyla

Imorse när jag var ute och hämtade tidningen kände jag att det var vinter. Det bet i näsan och mina kinder drog ihop sig på det mest okvinnliga vis. Jag vet inte vad det är som gör att jag blir rutig och gropig i ansiktet när det är kallt, men jag tror det beror på att fettcellerna i kinderna försöker gömma sig bakom varandra och att det är slagsmålet som uppstår dem emellan som orsakar månlandskapet i ansiktet på mig.

Och sannolikt är detta något helt unikt för mig för jag har aldrig sett eller hört någon annan ha dessa defekter. Det är inte fint i alla fall, så mycket jag kan jag säga.

Eftersom jag cyklar till arbetsplatsen kände jag att det var dags att rusta upp. Jag hämtade vinterparkasen och dammade av den, fick tag i tjocka tumvantar och en lurvig halsduk. De svarta stövlarna var ju redan upphittade och med allting på och kapuschongen uppfälld och åtdragen, var jag redo för avfärd.

Jag var så påklädd att jag vaggade fram, men när jag väl kom upp på cykeln och fick upp farten så gick det bra. Tills jag har avrostat mig lite vad gäller start och stopp med full mundering får jag försöka undvika att följa väjnings- och stopplikten eftersom det kan sluta med förskräckelse. Under cykelturen idag påminde jag därför om cykelbuden i New York i rusningstrafik. Jag körde i full fart och väjde hellre än stannade. Det gick bra.

När jag kom fram till jobbet mötte jag en medarbetare som jag vänligt och artigt hälsade på. Hon kände inte igen mig. När jag hade lättat lite på kläderna sa hon att hon hade trott det var en desertör från finska vinterkriget som kom vaggandes i morgonljuset. Och frågade sen hur jag tänkte klä mig när det blir RIKTIGT kallt. Det vill säga under de +5 graders vinterkyla vi har idag.

Och det vet jag inte, jag är inte riktigt mentalt förberedd ännu för sådana överlevnadsrelaterade strapatser. Men jag funderar på att försöka köpa försvarets vinterställ, det som soldaterna som bevakar Arvidsjaur och Boden trampar omkring i. Då kanske jag klarar den brutala, skånska vintern. Under förutsättning att jag tar min befintliga parkas utanpå, förstås.