Liten ögonhistorik

Jag konstaterades ha synfel redan i ungdomsåren. Mina första glasögon var ett par helt moderiktiga varianter i blåtonat glas av flaskbottenkvalitet på cirka 2 kg. Per glas. Jag var inte glad för dem, men de utgjorde ett nödvändigt inslag i mina studier. Utan dem kunde jag lika gärna filat naglarna och koncentrerat mig på att göra snygga volter med tuggummit under lektionstid. Jag är nämligen visuell, lär mig genom att titta och läsa. Det som förmedlas via det talade ordet surfar glatt rakt igenom öronens alla vindlingar, stigbyglar och hammare och ut genom andra örat.

När linserna uppfanns köpte jag sådana. Omgående. Att ha linser istället för glasögon blev som en liten ny hobby. De skulle kokas och tvättas och klappas om ungefär som om jag fått tvillingar. Med dem följde en sugpropp, väldigt snarlik den man rensade avloppet med fast rätt mycket mindre. Detta var verktyget som användes för att plogga ut hårdplastbitarna ur ögonen varje kväll efter väl förrättat värv.

När mjuka linser (= ingen sugpropp nödvändig) uppfanns bytte jag till dylika. När det kom färgade linser hade jag färgade linser. När det kom månadslinser, skaffade jag månadslinser. Till slut kom endagslinser och, ja, då köpte jag sådana.

Sen var det slut. För då hade jag cyklat, tränat, fått linserna att hamna bakom ögonen (någonstans i närheten av gula fläcken), varit ute sena nätter på rökiga discon, glömt plocka ur dem (väldigt tråkigt...), glömt sätta in dem (inte lika tråkigt, men opraktiskt vid bilkörning), hällt ut linser i toan, druckit upp en lins och på alla sätt man kan använda linser använt dem.

Då tackade ögonen för sig och förklarade sig färdiga med denna typ av hjälpmedel. Jag hade den sista linstiden inget som helst vitt i ögonrödorna och det var besvärligt nog med tanke på att jag var konsult i IT-branschen och förväntades vara snygg och representativ utöver kunnig. Men när jag började få vårtor på någon hinna i ögonen gav jag upp.

Sedan dess har jag glasögon när det är HELT nödvändigt att se. Vilket är detsamma som när jag kör bil och när jag tittar på teve i ensamt majestät. Inte annars.

Och just nu har jag inte ens det, för jag hittar inte mina riktiga glasögon. Jag har istället fått köra bil med mina jobbglasögon, de med tre rutor för olika typ av avstånd. Tyvärr är inget av avstånden inställt på bilen framför, så det har varit en spännande bilresa hem från tjänsteärendet jag varit på ikväll.

Men spänning är bra för en säkerhetschef, tror jag. Då håller man sig på alerten!