I mitt arbetes natur ligger det att jag måste oroa mig för allt möjligt, till exempel pandemier, och jag måste också se till att försöka förhindra dessa och annat otyg så långt det är möjligt. Tråkigt nog frågade ingen i Mexico efter min åsikt innan man bestämde sig för att börja sprida ett pandemivirus helt på eget initiativ och i samma veva som detta beslut togs, förbyttes mitt jobb från planerarens till hanterarens.
Således har jag sedan tidigt i våras övergått från att på egen kammare sitta och dra slutsatser till att med regelbundenhet ge mig ut till folket på arbetsplatsen och komma med domedagspredikningar samt talat väl om handsprit och vikten av att stanna hemma om man är sjuk. I månad efter månad.
Har det kommit någon pandemi? Nix.
Detta är inte alls bra för min yrkesstolthet óch trovärdighet eftersom folk i organisationen börjar vackla i tillit till mina profetior, mina beordrade åtgärder och min person. Förhoppningsvis i den ordningen.
Således kände jag mig nästan nöjd i förra veckan när näsan började rinna och jag fick ont i halsen. Åtminstone hade jag ont i halsen om jag kände efter mycket. Och särskilt om jag harklade mig kraftigt ca 10 gånger i minuten. (Hjälpte inte det åt jag knäckebröd och harklade mig samtidigt. Hjälp vad det gjorde ont i halsen då!)
Men säg den glädje som varar för evigt. I fredags fick jag reda på att det jag hade inte var influensa, det var ett vanligt förkylningsvirus, ett så kallat rinovirus, som lett till kraftigt insjuknande hos kreti och pleti under de senaste veckorna. Eftersom det finns ett konkurrensförhållande mellan rinovirus och influensavirus så är en teori att förkylningsviruset har trängt sig före i kön på ett mycket osvenskt sätt och hindrat influensaviruset att få åtkomst till slemhinnor i näsa och svalg. Rinoviruset har liksom tagit alla sittplatserna och influensaviruset får vackert stå och vänta. När förkylningarna minskar så kan detta leda till en ökad mottaglighet för influensavirus.
"Kan" leda till. Inte säkert att det blir så, alltså.
Detta har varit en svår motgång att bita i. Men man skall ju alltid försöka se något positivt i allt, och något som jag tyckte var lite festligt, när jag tänkte efter, var att det även bland virus finns stenhård konkurrens precis som i arbetslivet, på äktenskapsmarknaden och för tvättmedelstillverkare.
Det verkar med andra ord finnas en röd tråd i livet. Och rättvisa rakt igenom molekylerna. Sånt kan man bli varm i hjärtat av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar