Ibland bokar man in något som man skall göra lite längre fram i tid som man tycker skall bli jätteroligt. Åka på kompishelg i hyrd stuga, rida islandshästar, ta en rejäl after work med föredetta arbetskamrater, gå på födelsedagsfest med dans, äta fin middag som någon annan har lagat tillsammans med andra personer utanför familjen, resa på semester utomlands, se något nytt, göra något nytt, träffa nya människor. Såna saker.
Att sitta och hänga i soffan med filten över knäna där hemma ter sig som urbota trist och något som man bara blir deprimerad och behöver 10 kognitiva beteendeterapitimmar för att resa sig med värdighet ur efteråt.
Vid själva bokandet sitter man och jublar och klappar i händerna. Åh, vad kul det skall bli! Man planerar outfit, matsäck (inte på födelsedagsfester, där brukar man få mat), saker man skall ta med sig, föreställer sig vädret (bara sol, oavsett aktivitet), rolighetsindex (maxvärde, förstås) och man kan helt enkelt inte komma till den aktuella dagen och tiden fort nog.
Timmen innan man skall iväg har man plötsligt inte lust.
Det enda man vill just då är att leta upp den där soffan hemma, kravla sig upp i den, greppa tag i filten, försöka balansera pizzakartongen på höger sida om låret så att man inte spiller (man har dragit upp benen under filten och satt sig på sidan, därav kartongplaceringen), äta pizzasallad med fingrarna omväxlande med att man tuggar i sig pizzan, sörpla dunkavin, titta på teve, somna klockan 20 till Singing bee, singalong, sing alone eller vad nu programmen heter, man vet ju inte det eftersom man aldrig är vaken så dags.
Varför är det så?
Och varför är det så att det faktiskt brukar bli ganska kul, om man får upp ändan ur vagnen och masar sig iväg till det evenemang som man med glädje anmält sig en tid innan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar