Happy endings

När jag var liten tyckte jag mycket om sagor. Bröderna Grimm, HC Andersen, you name it. Det var troll och förbannelser, jädra otur, förtrollade horn och kaffekannor, elaka häxor och styvmödrar, fagra ungmör och snygga karlar för hela slanten och de som inte var snygga från början blev det mirakulöst på sista sidan som ett resultat av en ny trollformel och det var alltid happy endings.

Just det sista gillade jag speciellt. Happy endings, alltså.

Brudarna kunde sitta instängda i kalla stentorn år ut och år in (oklart varför) och det roligaste de hade var att slänga ut flätan och se om någon hunk hade vägarna förbi och kände för att klättra upp och prata bort en stund. (Jag funderade mycket om det fanns toa och dusch däruppe i tornet eller hur det löstes, men jag kan inte erinra mig att det gavs några svar på det.)

Nåväl, hur tradigt och isolerat de än hade haft det, oavsett om de var förvisade till torn i skogen eller förvandlats till paddor, så var det inte tal om varken posttraumatisk stress, behov av terapi för att komma på banan igen efteråt eller något liknande. Man fick raskt ett halvt kungarike och så var det bra med det.

Sånt gillar jag också.

Och detta sitter fortfarande i. Ser jag på film så får man gärna röra till det hur mycket som helst bara jag är säker på att manusförfattaren och regissören tar ansvar och reder ut eländet på slutet. Helst skall alla bli glada också. Det finns flera såna goda exempel på förträffliga manusförfattare och regissörer som vet hur man gör film, och jag har för mig att jag har orerat om dessa goda exempel på bra filmer tidigare i somras någon gång. Notting hill, Pretty woman, Fyra bröllop och en begravning, ja, ni fattar.

Till vardags kan jag nöja mig med vardagsvarianter av happy endings, t ex Lyxfällan. Där är det alltid total katastrof inledningsvis, Charlie och den andre killen ruskar alltid bekymrat på huvudena, säger "det HÄR är det värsta vi har sett", de tror faktiskt inte att de kommer att lyckas den här gången, och därefter skickar de oss tittare rätt ut i reklamen, där vi får sitta och oroa oss för hur det skall gå för familjen ifråga och hela programidén.

Nu har jag varit med ett tag och vid det här laget räknat ut att de sannolikt inte kommer att sända ett program där de går på pumpen. Jag fnissar därför numera förtjust när Charlie rynkar pannan, skakar på huvudet och befarar att det här kommer att gå åt skogen, för både han och jag vet att det gör det inte alls.

Jag har dessutom räknat ut framgångsmodellen. Först säljer man av allt man har, sen lägger man om lånen till ett bolån, sen skaffar man familjen jobb, därefter får de sluta äta på restaurang 7 dagar i veckan och försöka ge sig på lite enklare matlagning själva och sen blir alla lyckliga. Och på slutet kommer Charlie och hans kumpan (vad 17 heter han?) med en liten surprise. Det blir spahelg eller en vecka vid Medelhavet, eller en årsförbrukning av blöjor eller något annat passande. Alla gråter en skvätt, även jag, och sen kan vi alla gå vidare i livet, lugna och trygga med att Charlie finns där för oss.

Sånt gillar jag.

Och därför grämer det mig ytterligt att jag ägnade gårdagskvällen på samma sätt som kvällen dessförrinnan. Sovandes och kurerandes mina svåra sjukdomar. (Snuvan.)

Nu måste jag sannolikt boka av någon aktivitet i helgen som krockar med reprisen. Sånt kan inte hjälpas. Jag behöver mina happy endings. Ungefär en om dagen tror jag Socialstyrelsen rekommenderar.