Efter ett längre träningsuppehåll var jag härförleden tillbaka på Formtoppen (gymmet), den här gången för att dansa salsa tillsammans med tre väninnor. Två av oss skulle gå nybörjarkursen, de andra två skulle lära sig mer avancerade turer. När vi kom in på gymmet visade det sig att verksamheten på något sätt hade utvecklats sedan jag var där senast. De förut så mysiga gympasalarna hade blivit dubbelt så stora och påminde numera om balsalar med glasrutor och speglar överallt. Hela fastigheten hade byggts till på alla håll och det var salar, korridorer och svettiga människor så långt ögat nådde.
Omklädningsrummen låg åtminstone på sina ursprungliga platser, konstaterade jag, och drog med mig Cleo in på damernas avdelning. De såg dessutom ut som de alltid gjort, vilket kändes som en trygg punkt i allt nytt. Först kom karlarnas och sedan vårt och varken spegel-eller glasväggar rådde. Där var faktiskt väldigt tomt, och jag funderade ett ögonblick på varför inte mina avancerade dansväninnors jackor hängde där, de hade ju kommit lite före oss nybörjare, men tänkte att de säkert tagit med dem till sin danssal.
När vi hade dansat färdigt och skulle hämta våra jackor gick min väninna förbi både herrarnas och damernas omklädningsrum och undrade om vi verkligen hade gått så här långt i korridoren tidigare. Nej, det hade vi inte, det är här vi skall gå in, sa jag och tog tag i handtaget till damrummet där våra jackor var placerade. Samtidigt föll min blick på dörrskylten där en väldigt tydlig man var avbildad. Att det var en man rådde det inget tvivel om, han hade långbyxor och kvinnor har ju alltid kjol. På så sätt vet man vem som är vem, mycket praktiskt.
Jag insåg, medan jag stod där och fånstirrade på skylten, att herrarna uppenbarligen hade fått ytterligare ett omklädningsrum sedan sist vilket vi inte noterat eftersom rummet var tomt när vi hängde in våra kläder. Nu var där, såg min väninna som tittade in genom den av mig halvöppnade dörren, fullt med halv- och helnakna karlar.
Jag högg raskt tag i en påklädd man som intet ont anande passerade oss och beordrade honom att hjälpa damer i nöd genom att gå in och hämta våra jackor. Han gick lydigt in i omklädningsrummet men eftersom han inte visste vilka jackor som var våra, blev effekten av hans insats inte så stor. Han vimsade mest omkring och föreslog den ena karljackan efter den andra. Efter att vi stått med dörren vidöppen och pekat och ropat direktiv en lång stund, ansåg min väninna att hon lika gärna kunde gå in och hämta sakerna själv. Inte bara vi utan resten av gymmet hade vid det laget kunnat studera alla de nakna karlarna omsorgsfullt och poängen med att diskret skicka in en hantlangare, hade redan gått förlorad. Dessutom har väninnan arbetat i sjukvården i hela sitt liv och av det hon hunnit se genom dörrhålet, tydde inget på att hon något därinne skulle överraska henne. Alla såg för övrigt friska ut, kunde hon konstatera.
När vi lämnade gymmet fnissade vi hejdlöst åt vad karlarna måste ha tänkt om våra väldigt omanliga jackor i lila och rosa med matchande boa-liknande sjalar som hängt bland deras suspensoarer och boxerkalsonger. Tilläggas bör att ingen hade hängt sina saker bredvid våra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar