Andras märkliga vanor

En del vuxna som bor ensamma en längre tid skapar de mest underliga vanor i sin dagliga tillvaro. En manlig kompis vägrade till exempel ta av plasten på sin nya soffa eftersom soffan skulle hålla sig snygg längre om plasten förblev på. Att besöka honom på sommaren var olidligt, i synnerhet om man var tjej och iklädd kjol. I bästa fall klibbade man bara fast i plasten med påföljd att man höll på att få hela soffan med sig ut i hallen när man skulle gå hem. I sämsta fall blev soffan till en svettig ormgrop där besökarna halkade omkring okontrollerat och lärde känna varandra på helt nya ställen i sina försök att behålla värdigheten och förbli sittandes. Och när man väl reste sig upp såg det ut som om man kissat på sig. Kläderna hade blöta fläckar på olämpliga ställen.

En annan karl i den perifera bekantskapskretsen tyckte att toalettpapper var en onödig lyx när det fanns papper i form av gula sidorna och Metro som var helt gratis. En väninna till mig upptäckte denna inställning i ett något sent skede av sitt första toalettbesök i hans bostad, och fick sitta på toa med dörren på glänt en god stund, för att diskutera vilka alternativa torkprodukter hushållet kunde uppbringa. Har man lagt ned en förmögenhet på vaxning av de ädla delarna vill man inte att de skall dekoreras av telefonnummer till VVS-firmor.

Det närmaste toalettpapper de kunde finna på var kaffefilter, en lösning ingen av dem var nöjd med. Hon för att man inte med bästa vilja i världen kunde säga att filtret var ens i närheten av Lambi, han för att kaffefilter är ett dyrt alternativ till toalettpapper. Dyrare toalettpapper än toalettpapperet själv, faktiskt.

Relationen höll inte.

En kvinnlig bekant, även kvinnor har sina egenheter, ägnade sig åt återanvändning av i stort sett alla plastprodukter som kom innanför hushållets dörrar. På kaklet i köket hängde ständigt tvättade brödpåsar på tork och i diskstället stod Bregottburkar, creme fraiche-burkar och ursköljda mjölkförpackningar. Inte för att förpassas till återvinningsstationen vid lämpligt tillfälle utan för att ställas in i skåpen i väntan på något att fylla dem med. Det var väldigt trångt i hennes skåp och jag såg aldrig att burkarna fylldes med något.

Själv har jag bott på egen hand i snart nio år och det har gått alldeles utmärkt. Jag har inte skaffat mig en enda märklig vana utan är fullt normal från början till slut.

Att aldrig ställa undan dammsugaren och att dammsuga på morgonen före jobbet är ingen märklig vana utan tecken på god känsla för renlighet.

Att blanda all tvätt i maskinen utan att ta hänsyn till färger, material och tvättråd, är praktiskt och inte på något sätt udda.

Att somna framför teven vid 20-tiden men å andra sidan titta vidare klockan 3 på morgonen är bara tecken på flexibilitet.

Att äta glass direkt ur förpackningen istället för middag är bara ett bevis på att jag förstår vikten av en omväxlande diet.

Men andra som bor ensamma länge, skapar sig en massa konstiga vanor. Det är nästan lite sorgligt hur märkliga de blir.