Små pojkars liv

Igår satt jag uppe till sent (min version av sent) och pratade om livet med sonen och hans kompis. En kompis som han lärde känna på inskolningsdagen på dagis när de båda var 1 ½ år gamla och som han har hängt ihop med sedan dess, går i samma klass som och spelar i samma fotbollslag som.

Bland annat kom vi in på tiden på dagis vilket plötsligt, så här 10 år efteråt, gav mig en helt ny bild av hur livet på dagis är.

Min version:
Jag lämnade sonen där, han lekte därefter snällt och planlöst med alla andra barn hela dagen, tills jag kom och hämtade honom och befriade honom från institutionen. Jag stressade som bara attan för att kunna hämta honom så tidigt som möjligt, för att just befria honom från institutionen. Att jag inte blev av med körkortet pga förkörning är ett herrans under.

Ibland på somrarna lämnade jag av honom ute på dagisgården där han och alla andra cyklade omkring på dagisvarianter av trehjulingar i ett ostrukturerat och barnsligt rosaskimrande mönster. Utan vare sig mening eller mål utan bara för sitt höga nöjes skull.

Barnen var mycket utomhus och det kändes trevligt att de fick frisk luft och alla vet ju att barn älskar att vara ute och leka.

Pojkarnas version:
Gängbildningar förekom, pakter var en daglig verklighet och cykelturerna på gårdsplanen var varken ostrukturerade eller speciellt rosaskimrande. Ett osynligt krig pågick och det var min son och hans kompis mot klabbet.

Oftast vann min son och hans kompis.

Det var roligast på eftermiddagarna på dagis, för då var där minst antal barn och fröknarna trötta med påföljd att man kunde välja mer fritt bland lekredskaperna och härja omkring med dessa på nya och inte alltid avsedda sätt utan alltför våldsam kontroll från fröknarna. Flera krig pågick där utrymmet under studsmattan, försett med kuddar runt om, utgjorde fästningen.

Oftast vann min son och hans kompis.

D v s vid de tillfällen då inte jag kom och förstörde allting genom att plocka hem min gosse i förtid.

Det enda de inte gillade var att vara ute och leka. På somrarna var det för varmt och på vintrarna var det för kallt. På höstarna regnade det och det gjorde det för övrigt på vårarna också.

Min version:
Vid ett tillfälle mötte mig fröknarna och berättade med fasa att min son och hans kompis, som faktiskt var snälla och väluppfostrade gossar och vanligen inte ställde till dumheter eller uppträdde elakt (inte som de märkte iallafall, för de kände inte heller till det osynliga kriget), tillsammans med en liten späd och vacker flicka hade slagit ned ett fjärde barn och pucklat på honom tills fröknarna upptäckte det hela och fick slut på misshandeln. Man förutspådde nu att min son och hans kompis hade framtider som påminde om Christer Petterssons och förmodligen skulle skaka galler för misshandel dagen efter de fyllt 15.

Detta hände dock aldrig mer och jag utgick ifrån att den slagne pojken nog sannolikt varit dum mot dem.

Pojkarnas version:
De ville imponera på tjejen.

Hur väl man än tror att man känner sina barn, så inser jag nu att jag inte hade en aning om vad som försiggick i deras liv på riktigt.

Det har jag emellertid nu. Det är jag säker på.