Barnen, det dyrbaraste vi har...

I alla år har dottern varit det mest dyrbara av mina barn. Åtminstone vad gäller förbrukning av mina kontanta medel. Redan tidigt hade hon exklusiv smak när det handlade om kläder, dessvärre också en frekvent återkommande smak för dessa produkter. Det skulle med andra ord handlas kläder både dyrt och ofta.

Sen upptäckte hon att det inte bara är kläder som förskönar en kvinna, man kan göra stordåd genom att byta frisyr också. De hårbehandlingar som hennes hår inte har fått uppleva finns inte. Det har färgats, blekts, slingats, tonats och klippts på både längden och tvären. I skåpen finns hårtorkar, plattänger, krustänger och locktänger. Samt ett oändligt antal klämmor, snoddar, hårband, diadem och gud vet allt.

Även hennes kommunikativa ådra kom tidigt till uttryck. Och till tryck, i dubbel bemärkelse. Dels i form av hennes egna tumtryckningar, dels i form av tryckta fakturor som började komma från 3 och som uppgick till förvånansvärt många och höga siffror på förvånansvärt kort tid. Vi bytte abonnemang och kompletterade det med ett tillval för 99 kronor som innebar att man skulle få 3000 fria sms. Per år, trodde jag, och tänkte att det där både räcker och blir över.

Sen förstod jag att det handlade om 3000 fria sms i MÅNADEN, och det kändes absurt. Vem i hela världen skulle kunna skicka SÅ många sms? Helt orealistiskt.

Nu vet jag vem.

Skickar man fler än 3000 sms får man betala 69 öre per styck för överskridande sms tills ny månad kommer och en ny pott av 3000 sms finns tillgänglig. Kostnaden för dessa överskridande sms kommer sedan på fakturan. Har jag sett...

Tack och lov har hennes bror emellertid varit ytterst sparsmakad med allt. Kläder har varit oviktigt, frisyren har varit oviktig, mobilen har drivits fram med hjälp av kontantkort som fyllts på en gång om året. Med 125 kronor. Det har räckt. En enkel kille med enkla behov.

Tills nu.

För exakt fem dagar sedan fyllde jag på hans kontantkort till mobilen med 150 kronor. Fyra dagar senare återstod 0,11 kronor. Jag får inte veta vem han messar med.

Hans jeans kan inte längre köpas på postorder utan bara på JC, Jack & Jones eller New Yorker. Inget par är billigare än 800 kronor. Och jag får inte köpa dem utan att han har godkänt.

Den högst komplicerade frisyren bränner många burkar vax. I veckan. Dessutom kräver den en regelbunden ansning med högst 5-6 veckors mellanrum. Och jag får inte vara den som ansar.

Jag är inte alls nöjd med utvecklingen och det enda som tröstar mig nu är att jag inte fick för mig att skaffa ett tredje barn. Då hade jag sannolikt fått vandra fram genom livet iklädd säck och aska. Eller i bästa fall i sonens avlagda jeans från Ellos.