Sjuknärvaro

När man har varit ledig i 1 ½ vecka bör man rent teoretiskt komma tillbaka till jobbet som en ny och utvilad människa, fylld av rosor på kinderna, med solsken i blick och ivrig som en rashäst över att på nytt få ta sig an stimulerande uppgifter i rikets tjänst.

Förutsättningarna för denna teoris uppfyllande var goda, det kände jag i söndags, det vill säga dagen före första arbetsdagen.

I praktiken är det tyvärr inte alltid det blir som i teorin. I praktiken vaknar man den första arbetsdagen och konstaterar att syret är slut. Åtminstone tills man av en händelse öppnar munnen och upptäcker att det trots allt fanns lite syre kvar. Det var bara den vanliga mottagningskanalen som hade stängt.

Dessutom hade det hänt något under natten både i halsen och i övre delen av huvudet. Båda ställena smärtade, på olika sätt men med lika olustiga konsekvenser. När jag började prata upptäckte jag att jag hörde mig själv både i mono, stereo och med ekoeffekter. Det var litegrann som högtalarkontrollerna som Sveriges Radio hjälpte svenska folket med på 70-talet:

Du hör nu ljudet från höger sida.
Du hör nu ljudet från vänster sida.
Du hör nu ljudet från en obestämd plats i rummet.

Jag vidareutvecklade dessutom detta och hörde vid flera tillfällen ljud utan att det fanns någon yttre orsak. Dessa ljud visade sig bero på inre orsaker. Jag andades, detta gav rena grottekoseffekterna, och vid något tillfälle tror jag att jag tänkte extra mycket, för då knakade det. Lock för öronen är inget jag gillar.

Sammantaget kan dylika symptom göra en lite modstulen, men självfallet är detta inget som helst hinder för att rutinerna i övrigt följs. Man kliver upp, gör sig i ordning och tar sig till jobbet. Det skall mer till än så för att en riktig säkerhetschef skall vika ned sig. Rätt mycket till. Faktum är att jag tror det är jag som har satt begreppet sjuknärvaro på kartan. Oavsett skador eller defekter har jag plikttroget stämplat in även om jag inte kunnat medverka i det roliga på jobbet fullt ut alla gånger.

Vid ett tillfälle vaknade jag med våldsamma magsmärtor och feber. Raskt ställde jag diagnosen blindtarmsinflammation men sådant vet jag blir inte akut förrän efter ett tag, när blindtarmen brister, och mot den bakgrunden gjorde jag bedömningen att jag skulle hinna åka till jobbet och hålla det föredrag jag utlovat inför många externa kunder mellan klockan 9 och 12. Därefter kunde jag ta itu med inflammationen.

Så gjordes och det gick förhållandevis bra. Jag kunde inte stå upp på podiet utan fick sitta på en hjulförsedd kontorsstol, lätt framåtböjd eftersom det gjorde något mindre ont i magen på det viset. När jag skulle interagera med publiken sparkade jag mig fram och tillbaka i salen och körde jag fast hjälpte en kollega mig tillbaka till utgångspositionen. Ibland fick jag göra lite uppehåll i anförandet för att smärtorna högg till lite extra, men det gav bara liv till föredraget och gjorde det hela mer intressant och spännande för åhörarna.

Jag har även jobbat med obehandlade benbrott och bakteriell lunginflammation och även det har fungerat. Fast jag höll inte föredrag när jag hade lunginflammation, det hade kanske inte gått...

Idag känns det som om jag har lite feber och en stärkande promenad med polarexpeditionen kan nog vara utmärkt för att kyla ned kroppen. Men ikväll tänker jag ägna mig åt att vara sjuk. Efter att jag har veckohandlat, vill säga.