På polarexpedition

Imorse skulle jag till arbetet för första gången i år. Jag varken jublade eller klappade i händerna när klockan ringde vid 6-tiden och jag gjorde det ännu mindre när jag tittade på utetermometern. 6 minusgrader. Brrr...

Att köra bil den korta sträckan till jobbet gör jag bara om bilen måste användas i tjänsten eller om kriget står för dörren. Inget av dessa kriterier uppfylldes idag, även om kylan påminde om ryska vinterkriget, och då återstod cykel eller fötter. Jag försökte omväxlande förhandla, vädja och hota men jag var obeveklig. Jag skulle ta mig till jobbet på ett miljövänligt och kostnadsfritt sätt. Jag suckade men insåg att slaget var förlorat och började istället kohandla om återstående transportmedel.

Det är inte roligt att gå, tar alldeles för lång tid, är mycket snabbare och mer tidseffektivt att cykla. Jag ville cykla.

Mina motargument var emellertid flera: Häromdagen höll jag på att förfrysa kinderna av fartvinden som uppstod när jag gick och jag kunde livligt föreställa mig hur det skulle kännas att cykla. Dessutom skulle det vara mörkt både på dit- och hemvägen och eventuella isfläckar skulle vara osynliga för mina halvblinda medelålders ögon. Jag skulle kunna cykla omkull och slå mig. Ville jag det, va?!

Nej, det ville jag väl inte direkt.

Jag skulle gå. Men inte utan säkerhetsförberedelser. Först klädde jag på mig Burberry-brallor, en Esprit-blus och en stickad långkofta från Armani. Eller, kanske Hennes & Mauritz om man skall vara petig. (Det här är de enda märkeskläder jag äger och det kändes viktigt och rätt att få modeblogga lite, jag också. Förlåt.)

Därefter lindade jag en tjock halsduk flera varv om halsen och hakan, klev i mina termobyxor som jag har när jag åker skidor, tog på mig parkasen, hoppade i mina fotriktiga, fodrade stövlar, drog åt kapuschongen om huvudet, klämde in hörlurar i öronen, hängde handväskan runt ena armen och gav mig iväg. Grannarna trodde sannolikt att jag var på väg på en Polarexpedition.

Det var riktigt trevligt att gå. Jag gick och tänkte på hur många kalorier jag säkert brände, jag både frös och rörde på mig samtidigt = dubbel effekt, och det livade upp. Dessutom hade jag partymusik i öronen och det fick mig att vagga fram i relativt rask takt, med högra armen svängande för att jag skulle hålla balansen därinne bland klädlagren. Vänsterarmen var klistrad mot magen hållandes min handväska och värmen.

När jag skulle korsa gatan fick jag göra en helkroppsrörelse för vände jag bara på huvudet tittade jag rakt in i kapuschongen och det kunde lätt ge ett missvisande bilfritt intryck. Som helhet betraktat var likheten med en soldat i ryska armen på paradmarsch slående. Jag skulle bara haft en sån där kosackmössa också, synd jag inte har det.

När jag kom fram till jobbet blev jag ståendes en stund för att fumla rätt på mitt passerkort bland pinalerna i min handväska. Då immade glasögonen igen. Jag såg inget ut och de kollegor som mötte mig såg inte in och kunde inte i sin livligaste fantasi föreställa sig vem som fanns under alla dunlagren. När de upptäckte det skrattade de åt mig.

Jo, det är sant. De skrattade.

När jag kom in på kontoret upptäckte jag att jag inte behövde ta av mig så många plagg för inomhustemperaturen hade sänkts i samband med ledigheterna och uppenbarligen betecknas även denna vecka som ledighet i pannrummet. Där var kallt som i Sibirien, men jag höll mig varm hela dagen.

Och de som inledningsvis skrattade åt min polarexpeditionsoutfit skrattade inte mer. Det kunde de inte, svårt att göra det när man hackar tänder...