Efter en vecka i 30 grader, konstant solsken, en resväska som endast innehållit korta klänningar, bikinis och remsandaletter, och där vi spenderade dagarna med att ständigt ha låtar som "ta mig till havet" och "här kommer sommaren" på tungan, landade vi in på Kastrup i regn och plus 1 grad vid halvåttatiden på kvällen igår.
Uppvaknandet var brutalt.
Förtvivlat försökte vi fånga tråden och kraxa fram åtminstone någon fras av "sommaren är kort" på vägen från flygplatsen till det väntande fordonet, men det enda vi kunde komma på var Beethovens ödessymfoni.
Jag vill gärna försöka klämma fram något positivt ur allt, och det jag lägger allt krut på för närvarande är att fokusera på att vädret här hemma åtminstone har varit mer bedrövligt under tiden vi var borta än vad det är nu. Det känns bra. Jag försöker känna glädje över detta.
Dessutom har det börjat töa. Så pass att brevlådan numera har kommit fram ur sitt vinteride och jag i morse fick glädjen av att gå hela vägen till gatan iklädd morgonrock och nedkippade gympaskor för att hämta morgontidningen istället för att bara öppna ytterdörren och plocka upp den från sin framkastade position på trappan. Jag tror det är ett vårtecken och jag tror att jag förväntas bli glad över detta tecken. Jag försöker.
Några krokusar syns emellertid inte till. Och i sanningens namn är det inte säkert att jag hade noterat deras uppsprickande, anspråkslösa vårglädje även om de hade spottat sig i pistillerna och visat lite kämpaglöd och tåga och reclaimat rabatterna. Har man ägnat dagarna åt att studera hibiskusar och allehanda storblommiga växter för varje steg man tar i en hel vecka, är det svårt att omedelbart ställa om och uppskatta det minimalistiska och småskaliga.
För övrigt tycker jag att en semesterresor som varar kortare tid än en månad knappt är lönt.
JAG VILL TILLBAKA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar