Kapad och nockad

Dottern hade en svår tid i Egypten, inte bara på grund av de egyptiska männen som gärna ville förklara henne sin kärlek och pilla sig fast i hennes blonda hår i tid och otid.

För med en familj som mig och brodern behöver man inga fiender.

Någon av de första dagarna på semestern gick de båda syskonen i glatt samspråk från poolområdet ned till stranden. Promenaden genomfördes barfota på betongplattor vilka var utlagda mellan gräs- och sandytorna. Betongplattor kan bli väldigt hala om många blöta fötter har passerat. Många blöta fötter HADE passerat och det bar sig inte bättre än att lillebror, som inte alls är så lille i förhållande till sin lättare och kortare syster, halkade till. Halkandet var av en större dignitet, ungefär motsvarande 7,2 på Richterskalan, och rörelsevågen utfördes i form av en stoppsladd, en sådan som skidåkare gör när de har kommit ned för backen med livet i behåll. Med den skillnaden att här fanns inga skidor att stoppsladda med. Bara ett par fötter i storlek 43 som istället för att glida längs marken fortsatte upp i en sidokick åt höger. Det blev lite av en ninjaspark, för er som minns hur Chuck Norris och Bruce Lee vevade omkring i filmerna på 80-talet.

Där gick den fagra systern, intet ont anande, och hennes förvåning var stor när plötsligt den vanligen så snälle lillebroderns båda 43-or träffade henne med full kraft strax nedanför knävecken.

Man går inte oberörd vidare efter ett sådant angrepp. Man ramlar.

Ramlade gjorde även brodern och de båda syskonen, 14 och 16 år, låg strax i en föga värdig hög på betongplattorna, spottandes och fräsandes över att den andres diverse kroppsdelar omöjliggjorde ett snabbt uppresande.

Systern var inte glad.

Dagen efter stod jag och samma dotter vid poolkanten och informerade sonen, som badade med en kompis, att vi ämnade gå en sväng på stranden. Dottern fanns på min högra sida och vi skulle gå åt vänster på stranden. Sonen, som låg i poolen, hade vatten i öronen och dessutom hade inte övriga badande gäster den goda smaken att hålla flabben medan vi diskuterade, varpå det var med svårigheter sonen uppfattade mitt budskap. Vi skulle gå någonstans, right, men vart?

Mina goda sidor är många, men tålamod är tyvärr inte ett av dessa och det var med en viss övertydlighet som jag vrålade över badskvalpet att "vi skall gå till VÄNSTER, hör du, VÄNSTER". För att han inte skulle ha en chans att missförstå drog jag min vänstra arm mot kroppen och skickade den med knuten näve rakt åt vänster. Endast en både blind och döv skulle kunna undgå åt vilket håll vi ämnade bege oss.

Det var med viss förvåning som jag noterade i mitt tydliga pekande med knytnäven, att knogarna mötte något hårt på sin väg åt vänster. Det visade sig vara dottern, som återigen inte ont anande hade tagit det felaktiga beslutet att byta sida. Det talades så mycket om vänster att hon hade känt ett omedelbart behov av att ställa sig på min vänstra sida. Där stod hon emellertid bara en väldigt kort stund, för så fort hon hade ställt sig tillrätta, träffades hennes högra käkben av en rak käftsmäll och hon föll som en fura.

Detta tyckte hon om ungefär i samma omfattning som när lillebror kapade henne i knähöjd. En viss bitterhet uttrycktes. En viss bitterhet uttrycktes även från min sida, det gjorde faktiskt riktigt ont i handen av slaget.

Resten av semestern föredrog dottern att gå rejält framför, bakom eller vid sidan av oss andra. När vi snorklade körde hon samma taktik, med påföljd att jag, i mina försök att hålla ihop flocken, lade motsvarande en straffspark med barfotafossingen rakt in i ett korallrev och sedan lockade till mig Röda havets mer blodtörstiga befolkning, men det är en annan historia.