Det mest osannolika stället

För flera veckor sedan bad jag dottern leta rätt på sina diabetesprylar så att vi skulle ha dubbla uppsättningar med oss till Egypten. Det är trist om man sitter i en oas mitt i öknen och upptäcker att det kommit sand i mätaren eller att en kamel trampat sönder insulinpennan och att dessa därför är obrukbara. Vi har varit med om det förr, och en gång med halvsprucket magsår (mitt) räcker.

Hon lovade det.

Igår, 1 ½ dygn före avresan, började hon undersöka saken. Jag såg att stort letande pågick för hennes fötter pinnade på kors och tvärs i huset i sådan hastighet att jag förstod att något speciellt var på gång. I vanliga fall går det så långsamt att raggsockorna ibland hinner före henne ned för trappan och hoppa i skorna innan hon ens kommit halvvägs. Igår var de emellertid i synk under hela orienteringspasset och hade här funnits gömda kontroller försedda med hålstämplar hade hon hittat dem. Diabetesprylar är emellertid listigare saker än fåniga hålstämplar och dessa visade sig således inte.

Det förstod jag eftersom hon efter någon timmes idogt trampande började få flackande och stirrig blick när jag med en mors milda stämma frågade hur det gick. Sedan berättade hon att hon fått en obetvinglig lust att avlägga visit hos sin fader. Det var då jag förstod att något viktigt saknades.

Någon timme senare, vid 21-tiden, stod det klart att den extra blodsockermätaren och den extra pennan för blodprovstagning var och förblev borta. Dottern hade verkligen letat ÖVERALLT, vid något tillfälle rotades det till och med i lådan som hör till min antika symaskin och att en blodsockermätare skulle gömma sig där, hade verkligen varit otippat.

Jag frågade om hon tittat igenom lådan i köket där vi förvarar allt som har med diabetes att göra. Det trodde hon. Hennes pappa hade sagt att letade man efter saker skulle man leta på de ställen där man minst trodde att man skulle hitta saken. Detta efter försvunna ting är kluriga och elakt listiga och har en förmåga att föredra just sådana platser. Inte många hade gissat på symaskinslådan och därför letade hon där. Mycket osannlikt och därför sannolikt. Enligt pappans och dotterns logik.

Jag ställde återigen en ledande fråga om hur noga det hade studerats av lådan i köket. Dottern gick under stora pustanden dit, mest för att bevisa hur fruktansvärt tjatig jag är och hur svårt att förstå jag har.

Där låg den.

Och sensmoralen är att det minst sannolika stället, där man först av allt skall leta är det mest sannolika stället, för det är som regel just där, de försvunna prylarna ligger.

Oaser och kameler: here we come!