Relationstoalett

Den första tiden i en relation har vi kvinnor ofta svårt att vara öppna med att även vi har toalettbestyr att ta hand om och inte bara på vår höjd fiser små rosa moln. Att resa sig efter första gemensamma frukosten, ta tidningen och deklarera att den närmaste halvtimmen kommer att tillbringas på toa, är otänkbart. I samma grad som det är otänkbart att vi stolta konstaterar att under den kommande timmen efter vårt besök på toaletten så går näste man in där på egen risk.

Vi föredrar diskretion och väntar ofta med de stora behoven tills vi kommer till den egna bostaden. Och ett dygn eller så kan man ju hålla sig, men när man efter en tid börjar tillbringa helgerna ihop, kan denna hämning få både förstoppning och hemorrojder som följd.

En väninna som varit särbo med sin karl i drygt 4 år berättade häromdagen att deras relation nu hade nått nya dimensioner. Mannen hade en lördagsförmiddag intet ont anande gått in i sin lägenhets enda badrum för att duscha. När han varit där inne en stund, kände väninnan ett alldeles obetvingligt behov av att besöka toaletten. Behovet var så pass påträngande att hon kände att det inte var att tänka på att göra som vanligt, d v s vänta tills följande dag, då hon skulle återvända till sin egen toa. Tillståndet var istället så akut att hon lade en handduk över köksstolen hon satt på, för att ha beredskap för vad som nu eventuellt skulle kunna ske utom hennes kontroll. Kallsvetten porlade.

Till slut insåg hon att problemet krävde omedelbar åtgärd och hon rusade därför in i badrummet och vrålade åt karlen att genast lämna detsamma. Han kikade förvånat fram bakom duschdraperiet till badkaret, intvålad från topp till tå.

– Ut, skrek väninnan. Du skall ut ur badrummet NU!

- Nämen, svarade han häpet, det går ju inte, jag har ju precis tvålat in mig.

Mannen stod därför kvar, pillade tankfullt lite skum ur ena örat och upprepade att han ju inte kunde gå ut i det skick han befann sig. Och varför skulle han, förresten?

I full panik vrålade väninnan att hon måste gå på toaletten och det tänkte hon minsann inte göra med honom i närheten. Därför skulle han omedelbart packa sig ut i hallen, med eller utan skum, det kvittade henne.

Mannen var emellertid fortfarande motvillig och försökte, som alla män, finna en alternativ lösning på problemet. Kunde han månne stå kvar om han drog för draperiet? Nix, det kunde han inte, svarade den vid det laget desperata damen. Då kunde han ju både höra och sniffa vad hon gjorde. Omöjligt. En tänkbar kompromiss var däremot att han lade sig hel och hållen under vattnet i badkaret. Invändningen att han då inte skulle kunna andas viftades raskt bort som kärringfasoner.

Den slutliga lösningen blev att han låg ned på sidan i kallt badvatten. Det ena örat vattenfylldes därmed vilket förhindrade hörselintryck det hållet, det andra örat fick han hålla för med handen och med den återstående handen tvingades han knipa om näsan. Andas fick han försöka göra med munnen, så gott det gick. I denna position, fullt jämförbar med vilken kinesisk tortyrmetod som helst, fick han ligga, helt avskärmad från verkligheten, tills hon åtgärdat det mest akuta behovet. Därefter tvingades han upp, fick raskt duscha av sig och lämna badrummet så att hon kunde fortsätta i lugn och ro med den restaktivitet som återstod.

Efter avslutat uppdrag möttes paret i hallen. Mannen var förundrad. Något liknande hade han aldrig tidigare upplevt. Att denna väna kvinna kunde förvandlas till en rasande furie utan barmhärtighet, var en chockartad upplevelse.

Men inget ont som inte har något gott med sig. När denna toamur nu raserats öppnades nya möjligheter för relationen. Om ett halvår flyttar de därför in i sin första gemensamma bostad. Med två toaletter.