Kulglass. Kul.

Jag gillar glass i rik mängd, och i synnerhet kulglass, d v s sådan glass man köper i lösvikt och får nedprägat i en strut. Gillar man saker i rik mängd, blir man så småningom lite av en konnässör på området. Jag vet således på vilka ställen man har flest glassorter att välja mellan, var kulpriset är lägst och var storleken på kulorna är störst. Ibland beror storleken på kulorna på vem som skopar upp dem, men ofta håller varje glassförsäljningsställe en viss standard som är oberoende av om det är ägaren eller en glad sommarjobbare som håller i skopan.

Eller nja. Rent generellt kan kanske sägas att den glade sommarjobbaren är något mer generös än ägaren.

Min smak på glass är lite annorlunda än medelsnitsarens. Jag köper aldrig vanilj, choklad, jordgubb eller något annat vanligt. Det fick jag nog av via barndomens tresmakglass från Konsum. Olika färger, ingen smak. Ju knepigare smak, desto gladare blir jag.

Det har dessutom sina fördelar att ha en annan faiblesse för glassorter än vad resten av världen. Blandar man romrussin med saltlakrits och ägglikör så får man ha sin glass ifred. Ingen vill smaka.

Idag åt jag saltlakrits kombinerat med jordgubbsostkaksglass och sällskapet tittade på den med avsmak och undrade hur jag tänkte när jag kombinerade ihop dessa två. Jag avslöjade aldrig att det var en fantastisk kombination. Jag är väl inte dum heller.