Jag är mycket för sociala medier. Jag twittrar och bloggar, jag mailar och chattar och för en stund sedan mailade jag en person, chattade med tre och svarade samtidigt på inlägg på Facebook. Det var roligt och jag klarade ut det, förmodligen för att jag fortfarande är ung, för att jag är kvinna, för att jag har god simultankapacitet eller för att jag är och har alltihop av detta.
Men ibland måste jag ta en paus. Det gör jag ett par gånger om året. Då öppnar jag inte en dator på någon vecka och det är förfärligt de första dagarna, men sen tänder man av och det hela blir som på den gamla goda tiden när man skrev ett brev till någon och sedan fick vänta flera dagar på att mottagaren skulle få brevet. Och därefter fick man sätta sig ned och vänta igen, åtskilliga dagar, för att i bästa fall få svar.
Sen växer ångesten igen, när det närmar sig återgång till 2010-talet och jag börjar fundera på hur många tiotusentals inlägg jag missat på Facebook, hur många läsare på min blogg jag mist för evigt och hur många mail jag måste läsa ikapp för att säkerställa att något viktigt som inte får missas inte döljer sig bland spammen. Det är plågsamt.
Jag vet inte om jag är ovanligt social, ovanligt nyfiken på vad andra gör eller har ett ovanligt stort behov av att berätta för resten av världen vilka stora tankar jag har tänkt den sista tiden. Något av det är det iallafall, för det är lika lockande för mig att logga ur för en längre tid som det är för en heroinist att trallande lägga ifrån sig sprutan och tänka att han framöver bara skall ta fram den vid festliga tillfällen såsom jul och femtioårskalas.
Men snart är det dags. Motvilligt. För att det är bra för mig. Nyttigt. Ungefär som ricinolja för ett barn på 40-talet. Jag försöker se det så.
Räknas det om man tjuvkikar lite via mobilen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar