Hela året har jag jobbat som 17, dagar, kvällar, helger och ibland också på nätter när jag vaknat vid 3-tiden och tyckt att det var slöseri med god kvinnokraft att ligga där och lata mig och istället gått upp och manglat, strykt kläder eller städat köket. Där arbetstiden tagit slut har aktiviteterna på fritiden tagit vid, och allt har varit en enda Autobahn-färd genom livet. Många är stunderna jag längtat efter att få vara ledig och göra vad jag vill. Ligga i sängen, titta på film, läsa böcker, slappa, chilla och hänga (för att tala så den yngre generationen förstår).
Ikväll är jag plötsligt ledig.
Stunden jag längtat efter i fem veckor har kommit. Frihetens klockor klämtar, barnen håller sig inom eget transportavstånd, jag behöver inte jobba just ikväll, tvätten är tvättad, diskmaskinen är tömd, jag har dammsugat bottenvåningen samt trappan upp då någon med storlek 39, damskor, har vandrat igenom huset det hållet utan att låta de väldigt leriga och grusiga skorna vänta i hallen under tiden, jag har inga sociala åtaganden och tiden är helt och min.
Det är nu jag skall titta på teve, läsa böcker och göra precis vad jag vill.
Men det finns inte ett enda roligt program på teven, jag har inga böcker att läsa, barnen har egna saker för sig och jag vet inte vad jag skall hitta på nu när jag äger min tid.
Faktum är att jag har tråkigt.
Kanske jobbar jag lite trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar