Igår cyklade jag till jobbet för första gången sedan snön föll, när det nu var. Oktober eller november 2010, tror jag.
Häromveckan försökte sonen cykla för första gången under samma period på sin cykel. Det gick sådär. Kedjan hade rostat och ville bara rulla i fyrkanter, växlarna rasslade konstigt, pedalerna var rickiga och allmäntillståndet var allvarligt men stabilt.
Jag körde cykeln till cykelverkstaden och skulle hämta den dagen därpå i skick som ny. Istället fick jag veta att operationen varit lyckad men att patienten tyvärr dött. Att laga cykeln hade kostat lika mycket som att köpa en ny och då rekommenderade cykelreparatören att vi köpte en ny.
Jag lastade cykeln på bilen och körde den raka vägen till tippen. Sentimentalitet och gamla minnen har aldrig legat för mig.
Jag var således beredd på det värsta när jag skulle kasta mig upp på min cykel, en produkt från Konsum annon 1972. Den startade emellertid, helt otippat, vid första försöket och efter att jag hade kört en liten stund så satte till och med framlyktan igång och lyste. Jag har aldrig riktigt räknat ut varför lyktan, som drivs av en dynamo på framhjulet, inte kan sätta igång och lysa förrän jag har cyklat en stund, men jag har accepterat att det är så det är. Vissa saker går bara inte att få svar på. Cykellyktefenomenet och om det finns en vägg eller hur det tar stopp när universum är slut, är sådana saker som mänskligheten får leva utan att få någon förklaring till.
Det var emellertid halt som sjutton och jag fick nöja mig med att köra rakt fram. När jag skulle svänga åt något håll fick jag hoppa av och vända cykeln för hand. Det tog lite längre tid att cykla till jobbet än vad det brukar göra när det är barmark men jag kom både dit och hem.
Men jag hade världens träningsvärk i benen imorse. Så då tog jag bilen igen. Man skall inte överanstränga sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar