Till hajarna i Röda havet

För mig som blivande Egypten-resenär har det varit svårt att undgå att det är lite stimmigt i landet just nu. Rätt så rejält stimmigt. Fast bara i Kairo, och dit skall inte vi. Vi skall till Sharm el Sheik och där borde det vara lugnt, tänkte jag. Åtminstone om man undvek att hoppa i plurret för där härjar det ju hajar nuförtiden.

Som av en händelse, en stundens ingivelse eller helt enkelt som ett uttryck av kvinnlig inutition och varseblivning så fick jag strax efter 14.30 idag för mig att jag skulle gå in på Fritidsresors hemsida för att se om där stod något nytt och spännande. Kanske en nypublicerad länk till taxfree-butiken eller något annat jag kunde ha praktiskt nytta av.

Överst på hemsidan, med stora bokstäver och publicerat kl 14.30, stod det att inga resenärer skulle få åka till Egypten förrän tidigast den 23 februari och att man, om man hade tänkt sig resa dit innan den 23 februari, skulle ringa ett visst telefonnummer för av- eller ombokning.

Jag ville varken av- eller omboka, jag ville stå kvar och resa som det var tänkt och som jag ställt in mig på sedan i september förra året. Detta tänkte jag ringa och berätta så jag grabbade tag i telefonen och ringde upp.

Det var mer än 20 minuters telefonkö, berättade en käck stockholmska. Mer än...? Hur mycket mer än? Jag bestämde mig för att det nog inte skulle vara så mycket mer än 20 minuter för då hade de säkert sagt "en halvtimme" eller "fyrtiofem minuter". Jag hängde kvar.

Och hängde kvar.

Och hängde kvar.

Efter 53 minuter började soffan skrika åt mig och jag blev rädd. Jag hade glömt att jag hade lagt telefonen där och för ett ögonblick började jag tänka på poltergeistfilmen från 80-talet innan jag förstod att jag kommit fram till förstaplatsen i kön på Fritidsresor.

Väl framme började jag försöka förhandla, vilket var svårare än om jag hade försökt pruta på Ica. Något stå kvar och vänta på att läget blir lugnare i Egypten var det inte tal om. Antingen boka av eller om. Av eller om.

Av var inte att tänka på, det måste bli om. Säljaren på resebolaget bläddrade frenetiskt bland om-en. Jag kunde välja mellan Lanzarote eller Lanzarote. Efter moget övervägande valde jag Lanzarote. Jag ville egentligen hellre till Thailand, men dit fanns det inga flygstolar lediga och mitt förslag att antyda lite oroligheter även i Thailand på deras hemsida för att få loss lite platser, var inget gångbart alternativ.

Jag har fördomar om att det är väldigt kallt på Lanzarote i februari. Jag tror jag kommer att frysa. Jag är också beredd på att där inte är någon sol, för det har jag också hört har drabbat andra Pippiholmsresenärer.

Och dessutom var denna resa, som jag alltså inte själv valt, dyrare än den ursprungliga. Nu är frågan om jag skall skicka räkningen på denna extra och icke självvalda omkostnad till UD, Mubarak eller hajarna i Röda havet.

Jag lutar åt hajarna. Det verkar vara det enklaste alternativet.