Idag skulle jag besöka min väninna Lotta för att få ordning på mina naglar. Ja, det är lyxigt och brattigt och Hollywood-fruiskt att fixa naglarna, men dottern klipper mitt hår så jag slösar inte i onödan med pengar. Summan av lasterna är konstant.
För övrigt är det mina pengar, när jag tänker efter.
Nåväl.
För att hälsa på Lotta behöver man plocka ut lite pengar. Vid bankomaten kom jag i samspråk med en annan kvinna i samma ärende. Hon kom först men jag fick gå före för jag kom ihåg min kod och det gjorde inte hon. Det gav mig ett lätt försprång.
När jag kom till Lotta stod hon ute och luftade sig. Vi luftade oss ihop en stund och då kom bankomatkvinnan ikapp mig. Det visade sig att hon var på väg att bli släkt med min Lotta, deras barn har en del ihop, och då jag har träffat båda barnen hade vi det att prata om en stund. Mycket givande.
Sen kom det en kille cyklandes fram till oss. Han är släkt med Lotta och dessutom har vi barn i samma klass. Varsina barn, han har sina och jag mina. Det gav också en del att prata om.
När jag lämnade Lotta ett tag senare träffade jag två välklädda herrar (kostym och slips och grejer) i bekantskapskretsen som just hade besökt samma bankomat som jag. De skulle på fest, meddelade de, och susade iväg i ett svart vrålåk. Själv åkte jag hem och värmde soppa.
Precis så här är det att leva och verka i en villaförort i ett storstadsområde. Alla är släkt med alla, eller har varit, och de man inte är släkt med känner man. Och de man inte är släkt med och inte känner vet man åtminstone vilka de är. Övriga är turister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar