På mitt yttersta

När jag vaknade imorse var det märkligt att jag ens vaknade imorse. Jag vaknade nämligen och konstaterade att jag hade drabbats av den stora tröttheten. Kroppen kändes som en stor saccosäck, helt utan någon central styrning. Jag fick ligga en lång stund och tänka på att jag borde besöka damrummet, och jag behövde mobilisera stor kraft för att verkligen hamna i utförandefasen.

När jag kom tillbaka till sängen var jag utmattad. Typ utmattad som efter en två dygn lång förlossning fast utan de tillhörande smärtorna. Just de smärtorna iallafall. Andra smärtor fanns i rik mängd. Särskilt ryggen kändes som om jag hade använt den för sista gången.

Efter två timmar tog jag mig samman och åkte till Willys för att veckohandla. Är man mor får man tappert kämpa på, barnen behöver mat även om modern skådar döden i vitögat.

Det var jobbigt och olustigt från början till slut, men speciellt besvärligt blev det i ostdisken. Där fick jag frossa, vilket inte var kopplat till prissättningen. Jag kunde nämligen inte ens se prissättningen, jag var fullt upptagen med att sätta lederna i spärr mot varandra så att inte benen skulle vika sig samt konstatera att benen uppenbarligen behövde en omgång med vaxet eller silkepilen. Hårstråna stod rakt ut på ett mycket okvinnligt vis.

Så här en timme efter denna upplevelse har jag 39 graders feber, jag hör konstiga saker, inte nödvändigtvis samma saker som ni andra, och jag har svårt att formulera tankar. Dessutom, och det är mycket allvarligt, är jag inte sugen på något. Inte ens choklad.

Jag har försökt tänka på just choklad en lång stund men inget händer. Jag befarar således på goda grunder att läget är kritiskt och funderar nu som bäst på en sista önskan.

Är en Merca SLK för mycket begärt?