Ibumetin är en fiffig uppfinning. Först frös jag från insidan av märgen och hela vägen ut. Jag tog på mig träningskläder enligt lager på lager-principen, jag kröp ned i sängen med duntäcke och överkast och allt och ändå huttrade jag så att amalgamet bytte tandplacering minst tre gånger.
Min ork och en kämpaglöd var värdig en rätt trött hundraåring. Inte hundraåringen som klev ut genom fönstret, något klivande hade jag aldrig fixat.
Sen tog jag en Ibumetin och en kvart senare svettades jag som om jag suttit i bastun iklädd päls en längre stund. Av med täcke och lager på lager.
Ytterligare en stund senare var jag pigg och då kändes det onödigt att ligga inne och tycka synd om mig. Jag har rejäla lantbrukargener och har man sådana jobbar man med skörden även om man har kallbrand och blindtarmsinflammation. Jag gick ut och klippte gräsmattan. Med öppen mun, så jag hoppas ingen såg mig, för det hade hänt något med konditionen sedan igår.
Därefter rensade jag ogräs, kantklippte gräsmattan och krattade lite i rabatterna. Vid det laget kom huttrandet tillbaka och jag förstod vad klockan var slagen.
Jag gick in, klädde på mig lager på lager igen och svalde med välbehag en Ibumetin samt gjorde om processen: lade mig i sängen och väntade på att effekten skulle komma.
Det har den gjort nu och därför skall jag skynda mig att dammsuga huset.
Men jag undrar när jag blir sugen på choklad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar