Brandövning

För några veckor sedan anordnade jag en brandövning på kommunhuset. Övningen genomfördes exemplariskt med rök så det bara visslade om det, lugn och fin utrymning på fyra minuter, bara några som travade rätt igenom rök och eld på sin väg ut, uppsamling på (i de flesta fall åtminstone) rätt plats och slutligen återkoppling om anledningen till varför ett helt kommunhusinnehåll plötsligt minglade omkring utanför gymnasieskolan istället för att laga vattenläckor, svara i telefon och planera barnfördelning på kommunens förskolor och skolor.

Rena textboksexemplet. Alla överlevde.

I måndags fick jag uppleva precis samma sak en gång till fast då i en annan offentlig myndighets lokal och med någon annan som arrangör. Där fanns ingen rök och någon allmän genomgång med ryggdunkningar och applåder efteråt kom inte heller utan vi gick helt enkelt in igen när det kändes som om vi stått och hängt en lagom lång stund i storstadsvimlet. Sånt kan vara förödande om det verkligen brinner. Brandmän gillar som regel inte när folk börjar inrymma igen, en stund efter att de har utrymt. Ännu mindre gillar de sådana som varken gör det ena eller det andra utan lugnt sitter kvar och jobbar vidare.

Igår kväll åt jag tomatgelé och lite annat på en restaurang med tillhörande hotell i kommunen tillsammans med mina kollegor i ledningsgruppen. När jag hade ätit färdigt åkte jag hem och övriga gick och lade sig. En halvtimme senare gick brandlarmet på hotellet och alla for upp som raketer och satt sannolikt som frimärken i taken en lång stund innan de förstod vad som pågick och vad som förväntades av dem. Utrymning. Säkert skänkte alla en tacksamhetens tanke till mig, som precis övat dem i vad man skall göra.

Eller så var det andra tankar de tänkte, när de travade ut i boxershorts och annan outfit.

Det visade sig nämligen, när de kom till jobbet idag, att de trodde att detta var ett påhitt från min sida och en efter en kom därför in på mitt rum och tittade anklagande på mig, hålögda och utmattade av dålig sömn. Det hade tagit ett tag innan räddningstjänsten lät dem gå och lägga sig igen, och då hade mer än en svårt att komma till ro och sova.

Jag vet inte om jag skall bli förorättad eller smickrad över att de utgick ifrån att detta var ett av mina tilltag. Jag betonade emellertid med eftertryck att jag var oskyldig som ett nyfött barn.

För hade jag legat bakom detta hade jag självfallet inte åkt hem. Detta hade jag kunnat betala för att få se. Fast just det sa jag inte...