Försvunnen

Titt som tätt försvinner folk och efterlyses i tidningar, Efterlyst och på Facebook. En del är uttråkade tonåringar från landsorten som tror att livet blir häftigare bara man kommer innanför tullarna i Stockholm, ytterligare andra är förvirrade äldre som tror att bara de går tillräckligt långt åt något håll så kommer de tillbaka i tiden och hittar sin bortgångne make/maka och huset som är sålt sedan 15 år.

Men de andra då? Vilka är de och vart tar de vägen? Och kommer de tillbaka? Oftast är det ett himla hallå i massmedia den första tiden efter att de har försvunnit, men sen hörs ingenting.

För rätt många år sedan hörde jag talas om en kvinna som vinkade av mannen när han for till jobbet, skickade iväg barnen till skolan och sedan bara försvann. Inga uttag på något bankomatkort, inga som helst elektroniska spår alls. På något sätt fick man reda på, flera år senare, att hon hade stuckit och återuppstått som en ny människa i Italien eller var det nu var. Jag har inte full koll på vad hon hade försörjt sig på under tiden, men på något sätt hade hon klarat av tillvaron.

Den tanken har slagit mig många gånger. Jag drömmer emellanåt om att jag skulle vilja bo i New York, i Spanien, i Turkiet eller i Thailand. Det tråkiga är att jag, i dessa visioner, ser mig själv boendes på något femstjärnigt hotell eller i en penthousefloor med takterass och sånt kan bli svårt. I synnerhet om man inte tar med sig bankomatkortet.

Hade jag stuckit hemifrån hade jag antagligen inte kommit längre än till busshållplatsen förrän jag var igenkänd. Jag hade med andra ord fått cykla en rejäl sträcka först. Men därefter hade jag nog klarat mig rätt länge på fri fot. Bara jag har städat, tvättat och fyllt kylen så märker ingen att jag är borta förrän det blir svårt att ta sig fram bland tvätthögarna.

Så jag stannar väl, då...