Jag är på väg

Vi äter oftast middag på en bestämd tid. Tidigare ägde detta event rum kl 17.30 men numera, när jag pendlar, får det bli en halvtimme senare. Prick 18 förväntar jag mig emellertid att barnen sitter redo vid middagsbordet med kniv och gaffel i högsta hugg, ivriga att få kasta sig över mina kulinariska utsvävningar. (Som för övrigt också blivit något lite mer strömlinjeformade på sistone beroende på pendlingen.)

Detta händer emellertid inte alltid. Oftast är 50 % av dem redo att hugga in, medan de andra 50 % saknas.

Då ringer jag. Tittar man på barnens mobilers samtalslistor så förekommer mitt nummer förhållandevis ofta kl 18.01. Svarar de inte finns jag även där kl 18.02, 18.03 och 18.04 tills kontakt upprättas.

Det vanliga svaret jag får är "jag är på väg" vilket oftast renderar motfrågan "var är du?". Som regel är de antingen på garageuppfarten eller bara några hus bort, det vill säga alltifrån 3 sekunder till max 2 minuter ifrån matbordet.

Det märkliga är att dessa futtiga metrar kan ta längre tid än så att ta sig fram på. Ibland så mycket som en kvart. Ibland längre.

Jag har nu kommit på att om de inte svarar första gångerna jag ringer (18.01-18.03) så beror det på att de tar på sig skorna var de nu befinner sig. När de väl svarar är de mycket riktigt på väg. Ibland nedför trappan hos kompisen, pojkvännen eller flickvännen. Och sen har de allt emellan 1 km med cykel och 4 km med buss att ta sig hem på.

Igår skulle jag vara på möte på stadshuset klockan 13.00. Saker uppstod på kontoret och 13.05 befann jag mig i hissen på det egna kontoret, cirka 10 raska minuters promenad från målet. Då ringde mötesanordnaren och frågade var jag var. Jag var ju på väg, vilket jag också ärligt svarade.

Hur långt hade jag kvar, löd frågan?

Inte långt alls, var i princip utanför stadshuset, skulle bara gå runt kåken, svarade jag. För så brukar barnen svara och det funkar alltid för dem.

Sen stannade hissen varpå den inspelade hissrösten trumpetade ut "B O T T E N V Å N I N G E N".

Mötesanordnaren blev konfunderad. Fanns det hissar på gatan utanför stadshuset?

Jag fick erkänna att jag förvisso var på väg men att jag tydligen hade lite längre sträcka kvar än vad jag trott. Jag hade sett fel, helt enkelt. Så kallt som det var i hissen hade jag trott att jag var ute på gatan. Kanske borde jag blivit misstänksam över avsaknade av trafik, men herregud, jag pratade i telefon och jag förflyttade mig, hur mycket split vision kan man egentligen begära?

Här försökte jag mig på en överföring av skulden till uppringaren.

Det gick inget vidare. Vet ni hur vatten rinner av en gås så har ni bilden klar.

Tio minuter senare var jag på plats och friden var återställd. Mötesanordnaren var överseende. Vi har jobbat ihop på samma arbetsplats i många år och känner varandra. Jag förläts.

Men jag kommer att lyssna noggrant på bakgrundsljuden nästa gång barnen säger att de nästan är hemma. Säger någon "Pendeln mot Vellinge" i bakgrunden är de helt enkelt inte på garageuppfarten. Det är jag numera säker på.