Mirakel har hänt förut

Ibland får jag för mig att jag behöver en viss sak och då kan jag tänka på den väldigt mycket under en kortare eller längre period beroende vad den kostar. Billigare saker tänker jag på kortare perioder eftersom jag ofta köper dem. Dyrare saker hänger som regel i längre.

För tillfället tänker jag på saker som jag kommer att få tänka väldigt länge på. Väldigt, väldigt länge. En kollegas dåliga inflytande har nämligen fått mig att inse att jag inte bara behöver en Fiat Barchetta (liten sportbil), jag är dessutom värd den och om jag inte får äga en sådan så är det djupt orättvist. (Mitt bankkonto håller inte med om det sista.)

Dessutom har jag fått för mig att jag behöver en liten hund. Gärna en liten trasslig, lugn sak men en otrasslig, lugn sak funkar också. Cockerspaniel till exempel.

Vi två skulle utgöra en vacker kuliss i den lilla sportbilen. Jag ser det framför mig och är mycket nöjd med det jag ser.

Problemet är bara att jag inte kan ha med hunden till jobbet, jag kan inte alltid komma hem på lunchen, barnen är stora och kommer snart att flytta hemifrån och inga hundar föds, åldras och dör inom loppet av två-tre år.

Och vem går då ut med vovven? Detta är en liten hake, onekligen.

Det andra problemet är att jag inte har 80 000 över som liksom bara ligger och skvalpar sysslolöst och utan rimliga utmaningar på banken.

Fast jag bryr mig inte om det. Mirakel har hänt förut.

Jag tänker mig att sportbilen skall vara svart och hunden också. Jag kan även tänka mig en röd bil, om det kniper.

Mirakel har hänt förut.