Och inget händer

Bäst jag satt i möte på jobbet idag så ringde den privata mobilen. Dolt nummer. Jag tryckte bort.

Därefter ringde den privata mobilen igen. Jag tryckte bort. Envis säljare.

När den ringde för tredje gången svarade jag med ett rytande. Det var SOS Alarm som berättade att inbrottslarmet gick hemma hos mig, de tänkte att jag ville veta det.

Det ville jag.

Hade jag barn, husdjur eller annat löst folk i bostaden? Det hade jag inte.

Ville jag att de skickade en väktare för att kolla läget. Det ville jag absolut.

En halvtimme senare ringde väktaren och sa att han ronderat huset utvändigt, och att allt verkade lugnt.

Det kan antingen betyda falskt alarm eller en lugn inbrottstjuv. Jag höll inte det sista för otroligt.

Några timmar senare begav jag mig hem. Det kändes sådär, och för att få det att kännas lite bättre ringde jag en väninna och beordrade henne att vara larmcentral. Ringde jag en signal skulle hon genast gå igång med att larma polis för då var det fara å färde hemma hos mig. Hon åkte genast hem och satte sig med mobilen i handen, beredd på vad som helst. Jag har mycket bra väninnor.

När jag kom hem gick jag in utan att låsa ytterdörren bakom mig (snabb reträttmöjlighet). Jag tog inte av mig skorna (kunna springa utomhus) och jacka (skydd mot våld), jag höll mobilen i högsta hugg och ställde mig i hallen och lyssnade.

Ljud från ovanvåningen. Omisskännligen.

Jag ringde en signal till väninnan, beväpnade mig inte (ingen brottsprovokation) och smög upp. På ovanvåningen såg allt till en början ut som vanligt, men sen såg jag att dotterns balkongdörr var öppen. Det brukar den inte vara. Den har i allra högsta grad inte varit det tidigare i veckan, det vet jag säkert eftersom jag har larmat på och av hela tiden sedan i måndags och det har gått utmärkt. Barnen har inte varit inblandade, för de är i USA och har varit där hela tiden. Deras pappa också. Vad nu han skulle ha för anledning att åka hem till mig, dra larmet och därefter gå upp på ovanvåningen och öppna en dörr. Män kan vara märkliga ibland, men inte så märkliga.

Därefter ringde polisen och frågade om jag fortfarande levde. Det gjorde jag.

Ville jag att de kom? Nej, det kändes onödigt. Jag hade själv konstaterat att huset var tomt, att inget verkade stulet och att förövaren hade utgått. Förundersökningen kunde jag lika gärna lägga ned själv. Därefter stekte jag lite pytt i panna och nu skall jag ta en whiskey, dagen till ära.

Och så säger folk att livet är trist och att inget händer...