T-filialen

Igår skulle jag rusa från Globen och konferensen med OffSÄK som jag sitter i styrelsen för, och ta tunnelbanan till centralen för att där raskt byta till tåg mot den del av Sverige där folk går lugnt och fint och där det är plats mellan resenärerna på perrongerna. Skåne, alltså.

Jag skulle ta t-banan från Globen en halvtimme innan det riktigt tåget skulle avgå, tunnelbanetrippen skulle ta ca 10 minuter och jag skulle således ha minst en kvart på mig att köpa en liten matsäck och därefter hitta rätt spår.

Innan jag gav mig iväg från hotellet säkerställde jag vilken linje, vilken färg på linjen och vilken riktning jag skulle åka för att hamna rätt. Något utrymme för att kliva på rätt linje med rätt färg men åt fel håll fanns inte.

Jag köpte biljett i spärren, stod ordentligt till höger i rulltrappan på väg ned till spåret medan buffelhjorden rusade förbi till vänster, och klev så småningom på tåget. Vi passerade alla möjliga stationer under jorden och kom därefter till kända trakter för mig: Slussen och gamla stan. Sedan kom t-centralen och där klev jag av. Mitt nästa tåg skulle gå från centralen och "t"-et visade enligt min mening att tunnelbanan också stannade på centralen, fast i en tunnel under den riktiga centralen. Helt logiskt. De är inte så dumma ändå, stockholmarna.

När jag klivit av på t-centralen kände jag inte igen mig. Ingenstans stod det hur man kom upp till SJs avdelning. Inte heller gatunamnsskyltarna kändes relevanta. Är det lönt att peka ut Sergels torg från centralen? Och varför nämndes till exempel inte Vasagatan?

Efter att ha förvirrat omkring en liten stund och orienterat mig upptäckte jag att jag inte alls befann mig i ett "t" under centralen. Jag befann mig på Sergels torg. Därifrån går inga X2000-tåg till Skåne.

Jag tittade på klockan. Sju minuter till avgång.

I det läget fanns två alternativ, bli hysterisk eller springa. Jag valde för säkerhets skull båda.

I vild galopp och under hyperventilering rusade jag med handväska, datorväska och resväska som tre svarta segel bakom mig. Folk väjde faktiskt, jag skulle nog kunna platsa i en buffelhjord jag också, om jag bara fick öva lite.

Jag rusade in på centralen, såg att tåget skulle gå från spår 11, hittade bara instruktioner till och med spår 10, fortsatte springa planlöst och förvirrat, hittade en rulltrappa ned i underjorden, hittade spår 11, där stod tåget, kastade mig in, tåget gick.

Hamnade vid en knepig och hysteriskt kontaktsökande karl på 55+ som luktade lite märkligt, såg ut att ha bott i sina fleecetröja och Lantmännenkeps i minst en vecka och som genast började fråga mig var jag hade varit, vad jag jobbade jag med, varför hade jag längre naglar än han, varför hade jag två mobiltelefoner, kom jag åt internet på datorn, var bodde jag etc, etc i all oändlighet. Jag fick till slut blunda mig igenom resans 4,5 timme för att få vara ifred. Vilket i och för sig vara skönt, för jag var onekligen lite uppjagad av att nästan ha missat tåget.

När karleländet klev av i Lund tog han mina händer, tittade mig djupt in i ögonen och frågade om jag ville att vi skulle ses igen eller "du har annat för dig"? Jag hade annat för mig.

Och idag skall jag skriva till SL och säga att t-centralen måste döpas om. T-filialen känns mycket lämpligare som namn betraktat.