Som husägare lever man väldigt nära naturen. Det är flora och fauna överallt, och ingendera av dem klarar sig själv utan alla pockar på assistens och omvårdnad på ena eller andra sättet i stort sett hela tiden.
I lördags låg jag en liten stund på terassen i solgasset och redan efter 5 minuter retade jag mig på ett stillsamt gnisslande som kom någonstans från vänster. Till slut irriterade det mig så pass att jag var tvungen att stiga upp och undersöka gnisslet närmare och jag kunde då konstatera att det var en gren som gnisslade mot planket som avdelar min trädgård i två delar. (Där finns den sötaste smidesgrind också, så helt absurt är det inte att ha ett plank mitt i gräsmattan.) Nåväl, nu hade Sherlock Holmes räknat ut orsaken och kunde i godan ro dra sig tillbaka och låta det gnissla på.
Rent teoretiskt, alltså.
I praktiken höll Sherlock på att bli alldeles galen av oljudet och till slut hämtade han en såg och började såga bort grenen. Han och han, förresten, det var jag som gjorde det.
Det var en rätt tjock gren, sisådär en 6-7 cm i diameter och som alltid när något skall göras för hand så är inte förutsättningarna de mest optimala. Det är aldrig så lätt som det är när Martin Timell skall göra något i teve. Jag fick mer eller mindra klä på mig trädet för att komma åt den aktuella grenen och längre sågtag än 3 cm åt vardera hållet gick inte att ta, då tog antingen planket eller andra grenar emot.
Efter en halv evighet var jag till slut igenom greneländet och min heliga enfald trodde då att den lätt skulle kunna tas i handen och lyftas bort från planket. I mina tankar var jag så gott som redan tillbaka i solstolen med min bok och ett glas jordgubbssaft. I verkligheten stod jag kvar med en gren som förvisso inte längre satt ihop med moderfarkosten men icke desto mindre hängde kvar i luften. Efter att ha dragit lite planlöst tog jag till slut i med alla krafter och resultatet blev att ett helt träd kom emot mig. Det var inte en liten gren jag sågat av, det var en del av stammen till en fläderbuske modell större. Stammen var på ena sidan planket (där jag stod) medan resten av busken befann sig på andra sidan planket. Det var därför det gnisslade så förbaskat, de ville vara på samma sida.
Jag fick arbeta i mer än en timme med att såga upp och kvista av trädet i mer hanterliga bitar. Sen fick jag köra till plantskolan och köpa en ny växt som jag petade ned i rabatten på andra sidan planket som helt oväntat förvandlats till en växtlös öken.
Sen lade jag mig i solstolen igen, med min bok och min saft. Solen hade börjat gå ned och det hade kommit myror i saftglaset, men vad spelade det för roll? Det gnisslade inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar