Social värme

Det är väldigt varmt ute just nu. Eller snarare klibbkvavt, så till den grad att om jag reser mig från stolen utan att skaka loss klänningen från kroppen så sitter den fast som en kroppsmålning och följer glatt och villigt alla konturer och vindlingar i mitt kvinnliga landskap. Dessvärre är landskapet nuförtiden så beskaffat att naturen går in där den inte skall gå in, samtidigt som naturen går ut väldigt mycket på de ställen där den absolut inte skall gå ut.

Jag får tänka väldigt mycket på att skaka loss klänningen, alltså.

När jag var ute och joggade igårkväll var det också väldigt varmt fast på det mer solgassande sättet. Efter 100 meter var jag törstig och efter 300 meter kunde jag inte längre använda tungan till något annat än en högst tvivelaktig prydnad. Sannolikt såg den ut som en rökad böckling och låg helt död i munnen vilket är ett handikapp när man känner sig manad att hälsa på folk man möter. Och det gör man.

De oskrivna reglerna är följande:

1. Möter man någon okänd i joggingspåret så nickar man.
2. Känner man dessutom vagt igen personen så nickar man och ler (i den mån man kan, grimas fungerar också).
3. Känner man säkert igen personen nickar man, ler och kompletterar också gärna med ett "hej" (gutturala ljud kan duga.)
4. Träffar man folk man möter som man tycker sig känna så pass att man vet vad de kör för bil, vad ungarna och frun heter och vart de skall åka på semester i sommar, då nickar man, ler och presenterar därefter några skojfriska kommentarer.

Mitt i min nära-döden-hallucination där jag faktiskt ett tag trodde att jag var marathonmannen som hade en mil kvar att springa med mitt viktiga budskap för att rädda riket från undergång, mötte jag pappan till en av min dotters kompisar. Jag kom raskt tillbaka till tjugohundratalet.
Han kvalade definitivt in på kategori 4, jag vet alla fakta ovan och dessutom en hel släktlängd på fruns sida. Redan på avstånd började jag mjuka upp muskeln i munnen och när vi var ca 15 meter ifrån varandra började jag ladda upp med en mängd socialroliga kommentarer av typen "himla varmt det är, jag tror jag är på väg att få solsting, varför gör man sånt här, varför sitter vi inte och tar en öl istället" och säkert något mer åt samma håll. Det roliga var att pappan hade gått samma socialträningskurs som jag, så även han började komma med en massa käcka tillrop från 15 meters håll.

Sålunda pratade vi båda, samtidigt, under ca 30 meters löpning, de sista kommentarerna slängde vi över axlarna. Ingen hörde den andre. Vi log glatt hela tiden och sprang med så spänstiga steg vi kunde så att inte den andre skulle tro annat än att vi kraftigt underdrev vår förmåga att löpa i tropisk värme.

Jag har ingen aning om vad han sa. Han har säkert ingen aning om vad jag sa. Men jag kan konstatera att han var väldigt mycket svettigare än jag. Det är bra, va...?!