Jag och mitt forskningsprojekt

När jag var liten försökte jag ibland att sluta tänka en stund, bara för att se vad som skulle hända då. Det gick inte. Det enda som hände var att jag tänkte på att jag skulle sluta tänka och sedan tänkte jag att "hur i hela friden skall jag göra?" och sedan gick det hela i loop.

Under årens lopp har jag emellertid stött på en och annan som alldeles uppenbarligen har kommit på tricket, men det är en parentes.

Jag tänker således fortfarande, för fullt och hela tiden. På barnen och hur jag bäst skall lägga upp deras liv, på vad vi skall äta till middag i nästa vecka, varför ogräset växer men inte de plantor jag köper för dyra pengar och både vattnar på och duttar med, hur jag bäst ser till att kommunens alla invånare får nödvattenförsörjning om det ordinarie vattnet hänger upp sig, blir pandemin en pandemi, kommer det nya avsnitt av "Du är vad du äter" och vad skall jag bjuda mina häckklipparväninnor på efter avslutad häckklippning till helgen. Vill de ha en överraskningsburk från frysen (gamla minnen från flydda måltider med barnen) eller vill de ha något nylagat?

Jag tycker jag täcker in det mesta i mina tankar och att jag på ett bra sätt tar ansvar för både stort och smått.

Igår gick jag dessutom in på forskningsområdet i mina tankar. Efter en varm dag på kontoret skulle jag cykla hem och inför denna utmaning kartlade jag både ett faktiskt sätt att göra detta på, och ett utredningsalternativ. Den identifierade problemställning var följande:

"Vilket ger mest svalka:

• att cykla väldigt fort så att vinden fläktar på kraftigt (med den eventuella risken att fläktandet förtas av mycket svettande pga svår ansträngning), eller
  
• att cykla väldigt långsamt, så att ansträngningen och svettningen blir minimal men en viss svalka ändå kan upplevas genom den begränsade fartvinden?

Jag diskuterade det hela med en del av mina utvalda kollegor och står osäkerhet rådde. Vi förstod med ens hur Einstein, paret Curie, Edison, Bell och killen som uppfann blixtlåset hade haft det. Alla delade vi uppgiften att påverka utvecklingen och framtiden för miljarder av människor. Man blir ödmjuk då, inför denna storhet.

Nåväl, när vi samlat oss efter insikten om hur vackert och osjälviskt mitt uppdrag för mänskligheten var, gick forskningsarbetet igång med den operativa fasen. Forskningen kommer att bedrivas medelst kvalitativa studier och beräknad disputation är satt till den kommande helgen. Igår cyklade jag hem halvfort (för jag fick sällskap och kunde inte cykla långsamt för mitt anseendes skull, ej heller cykla vrålsnabbt för det hade sett märkligt ut) och jag var självklart svettig när jag kom hem, men även stundtals lite svalkad. Svårt att dra någon riktigt vetenskaplig slutsats, alltså.

Idag måste jag ta bilen eftersom jag skall på säkerhetsmöte några mil bort och jag känner inte för att cykla dit och hem. Ser inte bra ut heller, har man nu förmånen att få träffa spänstiga poliser, räddningstjänstfolk och vaktblag i sitt yrke så behöver man ju inte se ut som om man just badat med kläderna på när man ansluter till mötet.

Forskningsuppdraget kommer istället att återupptas i morgon då jag tänker cykla långsamt medan jag på fredag har för avsikt att slå hastighetsrekord eftersom jag skall ha gäster på kvällen och behöver komma hem före dem.

Den spännande fortsättningen följer, alltså. Och goda idéer emottages tacksamt. Jag kanske t o m kan skriva en dedikation i början alternativt nämna er som referens i slutet av kompendiet, man vet aldrig!

För forskningen i tiden!