Diagnos: Klaffsyndrom

Härförleden satt jag och mina väninnor på stranden och när man sitter där, uppradade som fåglar på en telefontråd fast i brassestolar, så faller det sig naturligt att man med intresse beskådar sin egen kropp och hur den har utvecklat sig sedan man hade tid att titta efter sist. Förra sommaren.

När man tröttnat på det, årets modell av bilringar, födelsemärken och förhårdnader på fötterna roar inte speciellt länge, övergår man till att studera övrigas utensilier. Dessa är det roligare att engagera sig i, för dem behöver man inte bli beklämd över.

Vid detta tillfälle härförleden, lade jag märke till att Pyttans ben, som också är rätt pyttiga om man jämför med mina stolpliknande saker, var betydligt mer svullna än mina. Rejält mer svullna. Fossingarna såg ut som om de var uppblåsta med två blås för mycket.

Detta var ett intressant fenomen och vi började genast prata om hur sådant kunde drabba en så pass ung och spänstig människa. Enligt uppgift från källan hade det hela börjat som en rejäl svullnad under en tjänsteflygresa. Denna svullnad gick emellertid inte ned när planet gick ned. Pyttan, som har ett förflutet i sjukvårdsbranschen, hade efter diverse studier av benens färg och form ställt diagnosen klaffproblem i kärlen från foten och upp till resten av Pyttan. Min kunskap i ämnet är synnerligen grund och jag köpte resonemanget. Klaffproblem var det!

Därefter övergick vi till att studera ett rejält ärr som nyligen placerats på Cleos armbåge. Sedan en längre tid hade handen på den aktuella armen fått klara sig själv, helt utan instruktioner från huvudet, då känseln varit helt avstängd. En flink läkare beslutade att sådana defekter var operabla och därefter gick han igång med kniv och gaffel. Så såg det åtminstone ut av ärret att döma. Nu har Cleo således en ärrförsedd arm som slutar i en hand som är lyckligt omedveten om att den hänger ihop med resten av kroppen. Någon kontakt är trots operationen inte etablerad.

Detta pratade vi länge om och till slut kom vi fram till att det sannolikt handlar om ett klaffproblem, även här.

När vi ändå var inne och talade om defekter kände jag att jag också ville bidra lite för att inte framstå som alltigenom perfekt. Jag avslöjade därför att det ofta slår lock för mina öron när jag håller föredrag samt när jag är ute och joggar. Detta är högst irriterande, joggar jag hörs mitt flåsande så högt, både från insidan och utsidan, att jag nästan får huvudvärk. Och håller jag föredrag så tror jag hela tiden att någon pratar i mun på mig och tittar mig argt omkring för att se vem det är som avbryter hela tiden. Tills jag fattar att det är jag.

Detta var ett svårt och komplicerat problem som vi tvingades både diskutera, workshoppa och reflektera över innan vi kom fram till en diagnos som vi var eniga om: Klaffproblem i örat.
Nästa gång vi är på stranden skall vi försöka workshoppa oss fram till en behandlings- eller operationsmetod som går att applicera på samtliga klaffproblem. Det är lite oklart vem vi skall träna oss på, men jag vet iallafall vem det inte blir.

Det blir inte på mig.