I mitt sovrum har jag ett stort fönster som är delat i två delar. Den stora delen går inte att öppna, men det gör den lilla delen. Vilken öppnas, för annars blir det för varmt och då kan jag inte sova.
Genom den lilla delen kommer det in insekter. Genom den stora delen försöker de komma ut igen.
Detta kan jag inte begripa tanken bakom.
Avlägger jag visit hos någon kliver jag in genom ytterdörren och går sedan vanligen ut samma håll. Sällan försöker jag rymma via badrumsfönstret eller genom att klättra ut via braskaminens rökkanal.
Sådan verkar emellertid kulturen vara i insektsvärlden. Alla seglar glatt in, trots att de inte är bjudna. men sedan får de snabbt panik och vill ut igen. Genom den del av fönstret som inte är öppen. Detta låter de sig dock inte hindras av utan envisas, för att inte säga insisterar, på att stånga sin panna blodig mot den stora delen av fönstret. Gång på gång. Den lilla delen, som fortfarande är vidöppen, skyr de som pesten.
Och där kommer Livräddaren, d v s jag, in i bilden.
Under de gångna veckorna har jag haft rika möjligheter att finslipa tekniken för att få ut de motsträviga kreaturen och det lyckas aldrig om man inte möblerar om sovrummet helt och hållet. Nästan.
Gardinerna måste bort. Krukväxterna måste bort. Dörren till sovrummet måste stängas, annars förirrar de sig till något annat rumsfönster som inte heller går att öppna.
Därefter får jag med för ändamålet lämpligt redskap, oftast en tidskrift av typen Amelia, först mota dem i rätt riktning och sedan raskt veva till dem så att de lätt förvirrade mer ramlar än flyger ut genom det lilla fönstret. Det är en viss knyck med handleden som skall till och den är jag väldigt bra på. Innan jag var väldigt bra på knycken var dödstalen sorgligt nog höga.
Idag lyckades jag få ut två flygfän i samma knyck. Båda överlevde.
Nu tränar jag på att göra knycken utan att ta bort krukväxterna först. I nästa fas skall jag försöka lära dem att inte komma in överhuvudtaget. Den fasen är svårare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar