Idag på eftermiddagen var jag ute och joggade en runda. Det gav mig stor ångest, både under men inte minst före själva joggingturen. Jag gick och tänkte på eländet hela dagen, våndades, föreställde mig hur jag skulle må under utflykten, kände in hur andfådd jag skulle bli, hur tungt det brukar kännas i benen, hur svettigt och obekvämt det alltid är, jag tyckte synd om mig själv och bläddrade tills slut desperat på Internet efter vetenskapliga rön som säger att motion är skadligt och att stillasittande, gärna framför teven med en bok i knäet, en stor chokladkaka och kanske lite vin är det man skall välja för att åldras med behag och bli sisådär 140 år.
Jag hittade inget åt det hållet.
Och fick till slut ge mig ut för att hinna hem i tid för att starta middagen. Min egen ångest får ta sig sina uttryck, men bara när jag har egentid. Arbetsuppgifterna i hushållet får ju ändå prioriteras, det förstår ju vem som helst.
Jag jobbar med fasta arbetstider i hemmet vilket inte hindrar mina kunder (barnen) att med väldigt kort varsel ändra på dessa. En favorit är när man har tinat 1 kg kött inför kvällens grillande, skalat 50 potatisar som skall bli hasselbackspotatis till det grillade köttet, skapat en väl sammansatt men ändå spännande och exotisk sallad till detta, vevat ihop en bearnaisesås från grunden (d v s från påsen, jag tycker man skall laga mat på RIKTIGT och fnyser föraktfullt åt de färdiga såsprodukterna som är bara att värma, usch, halvfabrikat!) och så kommer en eller ännu hellre två barn och säger att de skall äta annorstädes ikväll. Det är jättekul. Då känner jag mig mycket nära Niles i tv-såpan Nanny.
Men jag biter ihop och sätter igång med att grilla ändå. Och sen fryser jag in och får dras med samma måltider i en hel vecka.
Nåväl, joggingen idag var plågsam. Jag gav mig ut på sexkilometersrundan och kom efter 1/3 rakt in i ett bröllopsfölje där brudparet skulle fotograferas 10 meter rätt ut i spenaten. Eller havreåkern. Alla förstår då att man måste ta ut stegen, lyfta upp huvudet, le glatt, vinka, ropa gratulationer och lycka till och samtidigt springa som 17 med spänst och grace för att ingen skall förstå hur illa ställt det är med konditionen. På den skånska landsvägarna är det så vist ordnat att det är fri sikt åt alla håll VÄLDIGT långa sträckor. Jag fick således inte dra ned på tempot, sänka leendet eller säcka ihop förrän 3 kilometer senare när jag vek av. Då höll jag på att svimma och fick gå ett par hundra meter för att få tillbaka vidvinkelseendet.
Att gå mitt i rundan är ett svaghetstecken och inget jag har för vana att göra. Jag joggar hellre så långsamt att jag måste springa baklänges för att så småningom komma hem, än att jag går. För då kan man inte säga att man har joggat, efteråt. Då har man joggat och gått, och det är inte samma ballfaktor.
Det tog tid innan jag kom hem och sista metrarna såg jag både ljuset och någon långhårig kille, Jesus kanske. Men sen...! När jag hade andats ikapp det syre jag levt utan i 15 minuter, när jag duschat, när jag fått ett glas Rioja, då var det löparstjärna jag kände att jag vill bli. Maraton, tror jag. Eller varför inte Iron man?
Åh, det är härligt att vara ute och springa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar