Fyllda rynkor

Jag har fått mycket beröm för min seriösa, allvarliga och synnerligen bekymrade framtoning på bilden från morgontidningen som jag publicerade i förra blogginlägget. (En bild som för övrigt hamnade på mittuppslaget i dagens tidning. Man skall väldigt noga akta sig för vad man önskar sig, är sensmoralen.)
Jag har dessutom försökt få alla att förstå att jag SMINKAT mig rynkig, trött och orolig, för att det skulle se bra ut i bild. Jag ser med andra ord inte alls ut sådär, det är bara arrangerat så för att ge tyngd åt budskapet.
Det är oklart om någon har gått på det.
På fredagarna har vi fredagsfika på jobbet, vilket betyder att en av oss bjuder övriga kamrater på frukost. Initialt köpte man en brödlimpa, en smörförpackning och en ostskalk på Statoil och var nöjda med det. På något sätt har ribban höjts successivt och vi kan numera glädja oss åt sillinläggningar, ägghalvor, ansjovis, lax, italiensk skinka, franska ostar, patéer med cumberlandsås och cornichons och ibland också prinskorv och köttbullar. Det frestar på när man är den som bjuder, både ekonomiskt och vad gäller förberedelser, men sen dröjer det som regel en 15-16 veckor till nästa gång och under den tiden äter man så mycket man orkar av de andras bjudfrukostar som kompensation.
Under semestertidens prime-time-veckor har vi ingen sådan frukost vilket gör att tillvaron för oss stackare som jobbar förvandlas från den vanliga komedin i färg till svartvitt stumfilmstragik. Vänjer man en medelålders kropp vid saker och ting, så förväntar den sig kontinuitet. Har man laddat upp inför helgen med Serranoskinka och legymsallad i flera år, så tror jag det kan vara direkt skadligt för mag- och tarmkanalerna att plötsligt sluta. Kanske kan det bli panik och förstoppning där inne, vad vet jag.
Vi har oroat oss mycket för detta och igår tog två handfasta kollegor tag i situationen och delade upp uppdraget mellan sig. En handlade tre limpor bröd på vägen till jobbet imorse, en annan skyfflade ihop lite matnyttigt från Ica.
Vi andra jublade och applåderade när vi upptäckte att det återigen fanns saker i kylen som inte för egen maskin och efter lång väntan försökte ta sig ut därifrån på egen hand eller bara satt apatiska och luktade illa. Ännu lyckligare blev vi när vi noterade att det fanns dubbelt av allt. Det visade sig nämligen att även en annan två-personers-grupp bestämt sig för att göra något åt matbristen och också handlat flera limpor bröd och pålägg.
Sammantaget innebär detta att om tar någon en bild på mig nu, så tror jag att jag kommer att se rund och go ut, med utspända kinder och solsken i blick.
Men idag vill väl ingen ta några bilder, förstås.