Varför...?

Jag befarade det värsta vad gäller bilden som skulle in tidningen igår men så illa blev det inte.

Det blev värre.

Jag ser 10 år äldre ut än vad jag är. (Eller åtminstone 10 år äldre ut än vad jag känner mig, om nu det är mer korrekt...) Det kan dessutom konstateras att det inte är lämpligt för mig att se ut som om världens sorger vilar på mina familjen-Macahan-blus-axlar, för hela ansiktet går då väldigt mycket in för uppdraget att illustrera sorg och bekymmer, med påföljd att alla muskler, rynkor, skinnflikar, allt som kan medverka i eländet med stor inlevelse också gör det, och pekar nedåt. Och det bli inte smickrande för mig.

Nej, där sa jag fel. Inte allt pekar nedåt. Det fanns en svettig länk av hår på min högra sida av huvudet, som hade ett helt annat mål i livet. Den ville inte mjukt följa med resten av frisyren utan verkar vara i samma frigörelseprocess som min son. Av all att döma vill inte håret ha med mig att göra. Inte officiellt, åtminstone. Klar revolt.

Kunde hon inte sagt något om det, fotografen? Kvinnor emellan, typ?

Ja, nu är denna dag förstörd. Jag skall nog sluta jobba, dra mig tillbaka från det sociala livet, starta syförening och åldras vackert. D v s falla in på den väg jag enligt bilden redan har kommit ganska långt på.

Men ingen kan säga annat än att jag verkligen lyckades med att tänka på A-ekonomi, extralångt Sportnytt och Energimyndighetens fönsterlista. Så här glad och sprallig känner man sig då.

Kram från deprimerad