Idag blev jag intervjuad i ungefär en timme av en radiokanal. Det var mick under näsan och svåra frågor i ett kör, och när vi hade kommit ungefär halvvägs märkte jag att jag började alla mina svar med "Ja, alltså...". Hur begåvat lät det på en skala? Och varifrån kom det?
Jag har genomgått mediaträningsutbildningar i förfluten tid på mina arbetsgivares bekostnad för många, många pengar. Dessa har lärt mig att behärska min lust att titta uppåt till vänster när jag funderar, åtminstone när jag har en filmkamera framför näsan. Jag har slutat kasta med håret när jag tycker frågan är jobbig och jag ler absolut inte vänligt när jag skall referera katastrofer för att jag känner mig nervös. Allt det har jag lyckats lära mig.
Var i hela friden har jag då helt plötsligt fått "ja, alltså..." ifrån?
När jag väl hade börjat tänka på vad jag sa i början av varje mening, kunde jag självfallet inte säga något annat än just det i mitten respektive slutet av varje mening också.
Jag tror det blir en rolig och bra intervju. Noooot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar