Konstruktiva beslut

Innan jag gick till jobbet imorse stod jag och tittade på resterna från mitt kalhuggande av ligustern igår. Det blev tomt och väldigt bra där busken stått, mycket luftigt. Av någon anledning, antingen var jag väldigt trött eller väldigt blödig igår kväll, så lät jag en stam stå kvar och den vajade stolt i rabatten som den ståndaktige tennsoldaten med sina 6-7 stupade kamrater vid fötterna. Att låta den leva kändes rätt igår, men idag känner jag annorlunda.
Idag har jag nämligen släppt allt vad sentimentalitet och medlidande heter vad gäller växtlighet och naturens rätt att existera, och det hela har förvandlats till ett krig där endast en kan vinna.

Jag.

Således har jag bestämt att även tennsoldaten skall dö.

Dessutom har jag utökade planer på att rensa och röja i djungeln som lindar in min boning och skapar en tropisk miljö på den skånska slätten, så när jag ändå var igång och fattade konstruktiva beslut imorse, passade jag på att kontakta renhållningsföretaget på orten och be om ett ändrat soptunneabonnemang.

Från och med så fort det bara går får sopkillarna hämta min trädgårdstunna VARJE vecka istället för varannan. Och den skall fyllas, det skall jag bli kvinna för. De kommande 7 veckorna lär det inte bli några som helst problem att fylla tunnan, för jag har svarta sopsäckar ståendes lite överallt på tomten, fullproppade och stinna som saccosäckar, tålmodigt väntande på att förflyttas till de sälla jaktmarkerna på återvinningsstationen.

Egentligen skulle jag passa på och slå till med en rejäl trädgårdsfest nu när jag plötsligt har sittplatser till många. Man tar sig en fylld svart sopsäck helt enkelt, undviker (förslagsvis) de alltför påtagligt utstickande grenarna, i synnerhet de med taggar på, puffar till säcken lite, kontrollerar att det inte finns ett gråsuggebo, en myrstack eller familjen Tvestjärt på sommarkoloni i något av sopsäcksvecken, och slår sig ned.

Det kan tyckas osmakligt men jag tror det blir värst i början av festkvällen, när man inte känner alla som bor i den säck man har valt. Sen, när man förbrödrat sig lite med vin- och smulspill, blir man som kompisar och kanske till och med känner en själarnas förening med krypen. Vilket minsann inte alltid händer i den helt mänskliga tillvaron.

Och även detta kan jag tacka mitt fuktangripna sovrum för. Jag kan snart rekommendera alla att skaffa sig lite fukt i väggarna, så mycket gott som det för med sig! :-)