Och jag känner mig också lite broken.
Igår natt när väninnorna (som ordentligt lagat mat till mig, serverat och dukat av) åkt hem, satte jag mig en stund vid datorn för att säga godnatt till resten av världen via Facebook.
Vet inte om det är normalt att man, trots att man är så trött att man måste hålla i sig med ena handen i skrivbordet för att inte råka ut för någon otäck fallolycka om man somnar framför skärmen, ÄNDÅ känner att man måste kolla om någon har skrivit ett inlägg, skickat ett meddelande, gjort någon test, vunnit något på poker, slagit rekord i Tetris eller gjort något annat som det är oerhört viktigt för mig att få reda på.
Jag tror inte det.
Förmodligen är det något som man får lägga många terapitimmar på att bli av med, trots att det som alltid gick snabbt att hamna i fördärvet, men jag drar i det sen. När fuktproblemet är löst. En sak i taget.
Efter bloggen och Facebook gick jag och lade mig, men råkade slå på tjockteven i sovrummet på vägen. Man somnar så fint när teven pratar på. Den vuxna människans godnattsagotant. Fast igår var det godnattsagofarbröder, jag hamnade mitt i Mash. Minns ni Mash? Jag har inte sett programmet sedan jag vet inte när, 70-talet? Inte kunde man avspisa en gammal vän som man inte träffat på 35 år så där hursomhelst, det hade ju varit direkt oartigt.
Jag tittade noga igenom allt och skrattade hela tiden, om det var kul eller inte.
Sen kom "allå, allå, emliga armén". Det hade jag inte sett sedan 80-talet men jag kände igen alla: Yvette och René och elaka svärmodern, Helga och vad de nu hette allt. Jag tror de kände igen mig också, för vi hade en mycket trevlig stund.
Efter det stängde jag av teven innan jag fick syn på vad nästa program var, för annars hade jag väl suttit där och tittat än.
Då kunde jag inte sova. Det kunde jag däremot för en stund sedan när klockan ringde.
Hur märkligt arrangerat är inte livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar