Mittuppslaget nästa

För första gången i mitt späda liv har jag härförleden lyckats komma med på vimmelbilder från en premiärtillställning. Blev jag bra? Stod jag, välsminkad och sval, milt småleende med ett glas champagne i ena handen och såg smal och vacker ut från början till slut?

Nix.

Jag skrattade så våldsamt på bilden att ögonen försvann som små smala streck bakom de hoppande kinderna. Mina tandrader däremot exponerades i gengäld så välvilligt att amalgamet som Folktandvården borrade in i mina kindtänder om det behövdes eller ej 1973 hade kunnat lysa upp vägen för Rudolf om den röda mulen skulle vara trött en dag.

Scrollar ni nu desperat för att se var jag har lagt länken? Haha, glöm det. Aldrig att jag ger ut den.

Ja, så nu har väl min seriösa och sobra yrkesmässiga framtoning gått åt skogen helt och hållet. En säkerhetschef måste vinnlägga sig om att se allvarligt syftande ut, det förväntas i den rollen att man tar verkligheten på stort allvar, vilket är ganska lätt för det mesta, inte mycket i den befattningen lockar till skratt. Så den okontrollerade glädje jag visade på bilden gör att jag sannolikt får börja om med min personvalskampanj igen. Eller inleda en ny karriär, kanske som clown på barnkalas.

I dessa sommartider med tillhörande nyhetstorka så fick jag emellertid hastigt och lustigt idag en uppmaning från den största dagstidningen i området att infinna mig i en lämplig miljö där jag skulle göra det som förväntades av mig: se allvarlig ut. Tack och lov befann sig den tilltänkta miljön någorlunda i mitt närområde med tanke på att jag är cykelburen om jag inte i förväg vet att jag behöver ett snabbare fordon än så för min yrkesutövning. Jag kastade mig på den stolta från Domus 1974 och for i väg i hettan.

Igår hade jag helt i onödan proper kjol, välstruken vit sjömansblus med knyt och snygga, högklackade sandaletter samt var bilburen och därmed också sval och vacker från början till slut. Denna outfit hade gjort sig mycket bra på bild men ingen var intresserad.

Idag hade jag fula capribrallor och en rutig blus som får en att tänka på linedance och bröderna Macahan. Och alla som cyklar snabbt i sommarhetta vet att man blir svettig, rufsig, torr i munnen och känner sig allmänt ofräsch.

Självfallet var det idag ingen ände på fotograferingsviljan.

Ämnet var dessutom allvarligt och det ser inte bra ut om man flinar upp sig okontrollerat i dylika sammanhang, vilket jag av någon anledning hade oerhörda behov av att göra. Efter att ha djupandats och tänkt på både A-ekonomi, extralångt Sportnytt och Energimyndighetens lista över fönster med högst 1,2 i U-värde, hade jag samlat mig tillräckligt för att titta fjärrskådande och med samlat allvar på ingenting, vilket fotografen ansåg skulle göra sig bra i bild.

Om hon har rätt får jag väl se i tidningen imorgon. Då skall jag för övrigt vara klädd i en vinröd velouroverall från 1978, vara osminkad och se ut som om jag tillbringat en hård vecka på Roskildefestivalen i ösregn och lervälling. Om mina teorier håller kommer sannolikt Svensk Damtidning att höra av sig och erbjuda mig ofantliga summor om jag kan tänka mig att ställa upp på ett reportage för mittuppslaget omgående. Så märkligt är mitt liv arrangerat.