Nu är stupröret provtryckt och jag är helt förälskad i firman som gjorde det. Vart kan man ringa klockan 8 på morgonen och förvänta sig att någon inställer sig kl 8.30? Inte till många.
Karlen jag pratade med när jag ringde var dessutom behäftad med stor kunskap i psykosocialt omhändertagande. Jag fick prata till punkt trots att rösten slog över i hysteri mellan varven, när jag gjorde en paus eller drog efter andan kastade han sig inte in i debatten utan lät mig hållas, bidade sin tid och presterade till och med lite tröstande och beklagande ljud mellan varven.
En halvtimme senare hade han väckt upp och skickat hem en rask och duktig man till mig som kom, sågade och segrade. Jag hade ett stuprör att vara stolt över, förstod jag, och en dagvattenledning som var rak och farbar som Nilen.
Vet inte om jag skall välja att glädjas över detta eller slå pannan mot tegelväggen i förtvivlan över att jag FORTFARANDE inte har kommit ett enda steg på vägen mot VAD som gör att det är blött om fötterna på väggarna i sovrummet.
Jag väljer att glädjas. Nu vet jag två saker det inte är och således är jag på väg mot målet, om inte med stormsteg så i allafall i rask skritt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar