Rödluvan

Den senaste tiden har jag varit ortens hustomte.

Jag har rullat ut soptunnor och rullat in soptunnor. Jag har tömt brevlådor med och utan lås och jag har öppnat lägenheter och flyttat posthögar från hallmattor.

Jag har vattnat blommor ute och inne och jag har spillt ned någons kök när jag försökte fylla på trädgårdskannan under kökskranen. Men jag torkade ordentligt upp efter mig.

Mitt grovkök har fått struktureras om så att jag inte blandar ihop husnycklar med brevlådenycklar och lägenhetsnycklar.

Jag har flera olika larm- och portkoder i huvudet. Är man säkerhetschef skriver man inte upp sådana utan man memorerar. Och jag avslöjar inte koderna ens under tortyr. Jo, möjligen om de tvingar mig att stryka händerna på en mockajacka eller gå omkring inomhus med strumpor, för det är det värsta jag vet. Men fram tills dess håller jag ut och tiger.

Idag när jag tömde en brevlåda hittade jag ett brev till mig. I den lådan, inte i min egen. Så känt är det att jag tar ansvar för hela samhället.

Och nu skall jag ge mig iväg igen, på cykel som vanligt, med en folieform med mat nedpackad i cykelkorgen. Jag är bortbjuden på middag och det är min tur att laga den.

På något sätt känns det som om jag är med i någon tv-serie om livet på landet. En sådan där man lugnt kan göra ett uppehåll i tittandet en tio avsnitt eller så, för att upptäcka när man återupptar studierna i det elfte avsnittet, att skådespelarna fortfarande befinner sig i köket och pratar om den dräktiga kvigan.

Eller så är det jag som är Rödluvan.