När jag vaknade imorse låg jag en stund och förde en innerlig konversation med min mage. Framförallt om det estetiska förfall som han har utsatt mig för. Vi är ju ett team, försökte jag få fram, och om benen joggar för att hålla konditionen uppe och om hjärnan, ögonen och öronen tänker, registrerar och lyssnar av, för att hålla demensen borta, så håller det inte att magen slår sig till ro och tror att bara för att den är medelålders och har innehållit barn, så är det ok att se ut hur som helst. Redan. Om 50 år kan vi snacka nedtrappningsplan, men absolut inte nu.
Vi har varit inne i den favoritdiskussionen flera gånger, magen och jag, och jag tror att han har förstått att jag inte är helt nöjd med hur han har utvecklats de senaste åren. Vi är rörande överens om att han gör sig bättre som helt platt, kanske möjligen med en liten antydan till sexpackmuskler under huden. Möjligen. Men den bulle han har skapat, den tycker vi inte om.
Magen påstår att det är munnens fel, det som åker in genom kakintaget får han så att säga i knäet och kan föga påverka.
Munnen skyller på händerna. Det flyger liksom inte stekta sparvar in i matluckan, de transporteras distinkt dit av framförallt höger hand och skall inte värden kvävas måste munnen ta hand om leveransen på det sätt han kan.
Högerhanden vet inte vem han skall skylla på, han får bara en ingivelse från ovan att ta en kaka till och slänga den norrut, och då gör han det. Medelst snygga kast, dessutom, ville han framföra.
Vem som ger honom ingivelserna, det begriper jag inte. För jag är helt på det klara med och överens med mig själv om att choklad, kakor och glass INTE skall konsumeras i de mängder som faktiskt sker.
Så nu tror jag att jag skall snacka med ryggmärgen. Något säger mig att det är där det ligger...
Ha en bra dag, snart skall jag och häckklipparligan till stranden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar