Jag är av den gammalmodiga uppfattningen att barn under myndighetsåldern skall vara hemma, åtminstone litegrann, på nätterna. Faktum är att dotterns utevistelse begränsas till kl 23.30 vilket är svårt nog bara det. För mig, alltså, eftersom min kropp är programmerad att vilja gå och lägga sig redan kl 20 men kan övertalas att stanna kvar i soffan till kl 22 under förutsättning att det är tillåtet att nicka till lite nu och då under tiden. Men sen är det stopp, då måste den gamla kroppen i säng.
Dottern tycker det är overkill av guds nåde att jag skall sitta uppe tills hon kommer hem. Hon tar nyckel med sig, helt enkelt, och arbetar sig in mot sängen helt på egen hand. Det kan hon, det är hon säker på. Haken är bara då att jag inte vet OM hon kommer hem och hennes förslag att hon väcker mig NÄR hon kommer hem och säger att hon är hemma, är inte good enough. För om hon då inte kommer hem så väcker hon mig inte heller och då kan hon ha blivit överfallen och skickat med någon trafficking-konsult till sydeuropa långt innan vällingklockan har ringt för mig kl 7 på morgonen. Och då är det så dags.
Således förekommer det en del stimulerande diskussioner om tider och min brist på sömn i vårt hushåll. Även dottern är emellertid lagt åt forsknings- och utvecklingshållet och igår hade hon kommit på en ny tolkning av lagen som innebar att hon infann sig på tomtgränsen kl 23.30 med hela kamratkretsen. De satte sig helt enkelt i gatlyktans sken och förde stimulerande diskussioner om allt möjligt som både jag och säkert också alla grannar med sovrumsfönstren öppna fick ta del av. Hon var hemma och jag kunde gå och lägga mig. Alla glada. Rent teoretiskt, alltså. För inte 17 kunde jag somna innan hon hade kommit in iallafall. Kycklingarna skall vara på sina rum, så står det i §1 i förordningen fablernas värld, den förordning som hänger i hop med lagen med samma namn. Det funkar inte att de örlar omkring i närområdet.
Tidigare på kvällen hade hon och hennes glada vänner varit på hennes rum och umgåtts där. Rummet är förvisso lite större än ett vanligt sovrum, men inte mycket. Och jag förundrade mig över vart alla som passerade soffan där jag satt och kämpade med mitt hålla-mig-vaken-mellan-kl-20-och-22-uppdrag tog vägen när de försvann in genom hennes dörr. De sista måste ha hängt upp sig i taket.
När sonen kom inramlande i hushållet var han stum över det antal skor som stod i vår hall.
- Hur många är här, egentligen, sa han?
Och det hade jag ingen aning om så jag fick gå ned och sortera skor för att få rätsida på den detaljen. Jag kan ju mina brandskyddsregler och vill ju inte ha fler i rummet än vad brandskyddsmyndigheten skulle tillåtit. Antalet nödutgångar är begränsat och utrymningsvägen dessutom belamrad med mig och min soffa. Det var 7 ungdomar extra, kom jag fram till efter en stunds hopparande av diverse skor. Alla verkade ha klivit ur skorna i farten på väg in i huset för inte mer än ett par skor stod ihop, övriga minglade runt med övriga festdeltagare helt okontrollerat. Två besökare verkade vara av manligt kön, med tanke på att 4 av skorna var i storlek med mindre båtar.
Jag ställde skorna fint, två och två, och gick sedan upp för att titta på Filip och Fredrik när de intervjuade Patrik Sjöberg. Det var bra att jag hade som ambition att just TITTA på intervjun, för att höra något av den var inte aktuellt. Ljudnivån från dotterns rum var så pass hög att jag medan jag tittade på bilderna på teven fick lyssna på diverse Kent-låtar, något som lät som Avril Lavigne fast jag kände inte igen låten samt olika resonemang om fotboll, hästhoppning och en blandad kompott av "då sa hon..." och "sen sa jag..". Det är tråkigt att Patrik inte har tränat mer på tydlig artikulation, det hade gett mig mer behållning.
Till slut gick de ut i natten men då var Patrik redan klar och jag tittade på bilderna och textremsorna till ett utländskt program så de hade lika gärna kunnat vara kvar. Men de som hängde i taket ville kanske byta ställning, vad vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar