Visset...

I våras köpte jag en stor och gedigen petunia, som jag hängde på terassen. Jag var mycket nöjd med den ända tills den visade sig önska mer vatten betydligt oftare än vad jag hade tänkt mig och planerat för. Att springa stup i kvarten med tunga kannor är inte min melodi. Övriga blommor får vatten en gång i veckan, om de behöver eller ej, men den här känsliga kamraten önskade sig en skvimp mest varje dag. Fick den inte det så slokade den med allt den kunde sloka med. T o m bladlössen hängde i knävecken i ren sympati. Det kändes olustigt och jag övervägde om ångerveckan hade passerat eller om jag kunde lämna tillbaka eländet.

Vi har emellertid, efter segdragna förhandlingar, funnit en kompromiss som passar oss båda. Petunian har inte sagt något om VAD för slags vatten den vill ha. Det behöver inte vara färskt. Sålunda doppar jag den varannan dag i dammen och så är vi båda nöjda. Den är inte törstig längre och jag blir klar på ingen tid alls. Alla glada.

För en tid sedan satt väninnan Cleopatra på terassen och jag såg att hon var mycket imponerad av min blomsterprakt, ögonen sökte sig mot ampeln hela tiden. Och eftersom ampeln är min, så tar jag också åt mig äran för dess växtlighet och grace, det måste ju vara min förtjänst, även om kanske planskolan har någon liten del i den också. Mycket liten del. Obefintlig, i stort sett.
Jag kände mig stolt som om den vore mitt tredje barn och det kändes helt på sin plats att avlägga någonslags positiv kommentar om den gröna frodigheten, det var ju bortom all tvivel att vi alla hade samma uppfattning om stordådet som jag hade skapat. Att mitt anspråkslösa "visst är den fin, va?" möttes av kommentaren att "jovars, men du borde plocka bort de vissna blommorna, den växer bättre då" var därför helt oväntat.

Jag hade inte ens sett att det fanns vissna blommor. Hör inte det till själva blomman? Är det inte ett helhetskoncept? En livscykel i miniatyr? Återvinning i sin prydnad?

Det hela kändes mycket olustigt. Tycker man det tar för lång tid att vattna en blomma varje dag, så kan ni kanske föreställa er hur det känns att hålla på och plocka vissna blomställningar på samma planta dagligen. Slöseri med kvinnokraft upphöjt till tio.

Det tog ett tag innan jag hämtade mig, men nu har jag anpassat mig och går och plockar vissna delar var och varannan gång jag passerar petunian. Jag tittar argt på den hela tiden och ibland skäller jag på den också. Nog skulle man väl kunna förvänta sig att den höll ångan uppe på blommorna i något större utsträckning än vad den gör? Jag tycker den ger upp för tidigt, helt enkelt. Tyder på svag karaktär. Eller om det är dålig uppfostran. Från plantskolans sida isåfall, självklart.

Häromdagen var Cleopatra i min trädgård igen. Nu fanns inget att klaga på, petunian lyste vit som en snöboll, inte ett visset blomblad så långt ögat nådde och jag spatserade belåtet omkring på mina ägor. Vid något tillfälle i spatserandet vände jag ryggen till en liten stund, och vips var Cleopatra borta. Den här gången hittade jag henne i rosenrabatten. Med sekatören. Det visade sig att även rosorna är av en svag och ynklig sort, som kräver borttagning av vissna blommor för att orka med resten av livet. Milde himmel, skall jag börja pilla på dem också! Det började kännas övermäktigt.

Och idag, när jag gick förbi köksfönstren så föll min blick på tagetesblommorna som jag planterat i balkonglådorna under fönstren. Jag såg till min fasa att några var vissna. Som driven av en obetvinglig kraft gick jag dit och plockade bort de vissna blomställningarna. Och plötsligt drabbades jag av en fasanfull insikt: det där med att plocka bort vissna blommor gäller nog ALLA blommor. Inte bara jättepetunian och de klena rosorna. Allt gammalt och visset skall bort. Överallt.

Jag kände mig svimfärdig. Och gick sedan in på nätet och lade ut trädgården för arrendering på Blocket. Det här blev för mycket.