Igår laddade jag (helt lagligt!) ned Madonnas nya låt och spelade den typ 20 gånger raken. Den var lika bra hela tiden, kvalitetsmusik från början till slut, och precis lika bra som "Holiday" och "Like a virgin" var på 80-talet.
Nu är bara frågan om jag är modern i min smak som blir lycklig när Madonna släpper något nytt, eller om jag är lika trendig som min mamma, som började gilla Elvis på 50-talet och fortfarande ser honom som kung av rock vid sidan av Demis Roussous och Helmut Lotti?
Är Madonna min Kalle Jularbo?
Med andra ord: Hänger jag kvar i det gamla eller är jag med på det nya?
När jag lyssnade mina 20 gånger på låten kunde jag dessutom inte låta bli att gunga med, ta några avancerade danssteg (som jag tror jag snappat upp av Travolta) och jag kände mig som 22 igen. Ung och cool och helt rätt, världen var min. Tills det slog mig att när mamma rockade till Elvis så skämdes jag. Det såg väääääldigt fånigt ut, för att uttrycka mig belevat, när hon försökte sig på stand-alone-dans och jag ville försvinna in i kläderna när hon tog små gungiga danssteg (hon böjde knäna på ett sätt som var helt ute i min värld), slängde upp foten bakåt (som de gör i pardansen på Let's dance) och knäppte med fingrarna.
Jag skämdes och vred mig som en mask på kroken när jag var tvungen att bevittna det hela.
Frågan är nu, dansar jag på ett sätt som skulle funka i offentliga sammanhang eller skulle barnen försöka snabbspola sig fram till nästa scen där jag sitter ned i soffan igen, när jag börjar rocka loss?
Olustiga tankar en torsdag i augusti, detta nådens år 2009. Det år då jag så småningom blir 45. (På papperet. Madonna och jag är fortfarande 20 och like a virgin.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar