Imorse tog tandkrämen slut. En god mor hade haft en ny tub på lager men denna mor fick istället fördela de korn som fanns någorlunda rättvist mellan tre tandborstar. Ett tag funderade jag på att borsta tänderna i salt, det har jag läst någonstans att man kan göra i en nödsituation, men jag beslutade mig snabbt för att fördelning av befintliga resurser var ett för mig bättre alternativ. Flingsaltet kanske annars hade kilat in sig mellan tandborststråna och så hade jag plågats av saltsmaken hur länge som helst. Det får finnas gränser på en mors uppoffringar av kärlek.
Däremot kände jag en Luthersk plikt att snarast möjligt, d v s på lunchen, cykla iväg och handla en ny tub. Och att lika raskt fortsätta hem och installera produkten. Inte för att barnen brukar få obändiga behov av att borsta tänderna mitt på dagen, men iallafall. Det kändes bättre för tvånget att all ordning var återställd.
Mycket nöjd med vad jag åstadkommit cyklade jag om Q8-macken på vägen tillbaka till jobbet, för att fylla på luft i cykeldäcken. En liten slang sticker ut från väggen och den trär man på ventilerna på däcken och vips fylls de till brädden. Jag har inte ägt en cykelpump sedan jag lyckades klämma sönder den förra i cykelhjulet för några år sedan. Jo, sånt kan hända.
När jag fyllt på så mycket luft jag kunde, hängde jag tillbaka slangen och kastade samtidigt en blick ned i hinken som stod inunder. Den var delvis fylld med vatten och på ytan flöt en nyckelpiga och en harkrank (långben). Långbenen verkade död, men nyckelpigan sprattlade lite sporadiskt med benen. Jag tycker om nyckelpigor, när de kommer så där en och en, och kände att det var på sin plats att vara lite hjälte och rädda en vän i nöd. Således stoppade jag ned ett finger och fiskade upp den lilla röda.
Den klamrade sig fast vid mitt finger som vid en livboj och jag fick kämpa en god stund för att bli av med den på marken bredvid hinken. Dessutom noterade jag att den verkade missbildad, den hade en puckel på ryggen. Först tänkte jag strunta i puckeln, det hade ändå inte gått att operera den, men nyfikenheten tog överhanden och jag halade upp fingret i ögonhöjd för att se hur nyckelpigan kunnat bli så knölig. Och då såg jag att den lilla puckeln inte var en puckel utan en liten, liten nyckelpiga. Den lilla bebisnyckelpigan hade helt enkelt klamrat sig fast på sin mammas eller (i dessa genustider) pappas rygg och sannolikt gjort flytandet aningen svårare för den äldre generationen som med fara för sitt eget liv offrat sig för barnet.
Detta var ett exempel på kärlek i sin yppersta form.
När jag räddade nyckelpigorna började harkranken få förnyat hopp och sprattlade med benen den också. Jag är inte lika förtjust i harkrankar som i nyckelpigor, och jag tänkte därför lämna den åt sitt öde, men samvetet sved till och jag gick tillbaka och fiskade upp även den. Vad de personer som tankade bakom ryggen på mig tänkte, vill jag inte veta. Vid det laget hade jag uppehållit mig på huk vid en hink vatten på en bensinstation en god stund.
Harkranken räddades och även detta var ett lysande exempel på kärlek i sin yppersta form.
För dess egen skull hoppas jag dock att den inte söker upp mig i min bostad för att tacka. För då blir processen kort och den kommer att dö en ögonblicklig död under min sko eller en lämplig tidning.
Det finns nämligen gränser även för den yppersta formen av kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar