När jag laddat över alla Turkietbilder i datorn och öppnat dem där, kunde jag konstatera att jag har åldrats betydligt på sistone. Det var rynkor runt ögonen, hängande ögonlock, veckade kinder och allmän förslappning för hela pengen. På bild efter bild, vilket eliminerar ett tillfälligt dåligt foto eller en tillfälligt ouppmärksam fotograf.
Jag blev ledsen. Den enda bild som någotsånär dög, är den som finns här bredvid i bloggen. Den var lite suddig vilket alldeles uppenbarligen är en inställning man skall lägga mer utvecklingspengar på hos Nikon och Canon.
Jag deppade och önskade att skinnet skulle fastna på benen igen, inte fladdra omkring så där okontrollerat som nu.
Igårkväll noterade jag att mina ben kändes konstiga. Det stramade och spände på ett för mig helt nytt sätt. Efter sedvanlig insmörjning kändes det bättre en stund, sedan började stramet igen. Plötsligt insåg jag att jag blivit bönhörd! Någon där uppe (eller där nere) har hört mitt anrop och bestämt sig för att hjälpa till. Således har skinnet på benen på något sätt torkat till och stramats åt och är numera en till två storlekar för litet. Idag känns åtstramningen i sådan utsträckning att jag börjat titta efter sprickor i sömmarna. Det här kan aldrig hålla.
På magen och i ansiktet har ännu inget hänt men jag vågar inte uttrycka fler önskemål i den vägen. Då kanske naveln plötsligt sitter i sidan och ögonen i höjd med öronen. Och då kanske mitt körkort dras in, och det vill jag INTE. Även om jag cyklar mycket.
Dagens sensmoral är att man får vara försiktig med vad man önskar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar